Sanna tittade upp på skolbyggnaden, där hon skulle gå tre år på naturvetenskapsprogrammet. Hon tänkte inte bli städerska som sin mamma som fixat henne sommarjobbet på sin arbetsplats. Sanna måste hjälpa till för mammas lön räckte inte till hyran och för att köpa kläder till småsyskonen som växte så det knakade. Aldrig att Sanna skulle hamna i låglöneyrket som sin mamma.
Smala, solbrända tjejer passerade förbi. De fanns i två uppsättningar, de med långt, blonderat utsläppt hår eller stajlat kort brunt hår. Perfekt lagd make-up, lagom med eye-liner och deras glansiga läppar i konstant rörelse när de pratade om hur de tillbringat sommaren på avlägsna sommarställen i Smögen eller Thailand. Tänk om de visste att hon tillbringat sommaren inomhus med att torka spyor och urinfläckar i kundtoaletterna på Gallerian.
”Vem är det?” Fyra tjejer gick förbi henne och log överlägset som om de precis skänkt en slant till en tiggare. De vände fnittrande tillbaka och omringade henne.
”Barn-och ungdomsprogrammet eller Handel-och kontor ligger inte här.” Hon hade inte ens kommit innanför dörrarna innan högstadiet upprepades. Vad gjorde hon där? Det behövdes ingen utbildning för att skura golv. Hon mötte deras blick och försökte låta stadig på rösten.
Sanna skulle till C2 på andra våningen och hon visste var det låg. De granskade henne nerifrån och upp, på hennes trasiga sneakers, de omoderna jeansen och t-shirten som det stått NY på, men som skrapats bort i torktumlaren. De bar designerkläder, smycken och väskor som tillsammans kostade mer än vad mamma tjänade på en månad. Med äcklad min såg de ner på hennes byst och Sanna lade armarna i kors för att dölja att hon inte hade bh. Hon skulle köpa sin första när hon fick julilönen. De hade små outvecklade bröst, men hade ändå tryckt upp dem i vadderade bh-ar.
Hennes nya klasskamrater hade satt sig i mitten av klassrummet och klumpat ihop sina stolar, ivriga att presentera sig för varandra. Tjejerna hon träffat på gården gav henne en hastig blick innan de dök ner i konversationen igen. Det fanns en ledig plats två bänkrader bort och hon satte ner sin Nike-ryggsäck, som mamma stolt köpt till henne när hon hade börjat högstadiet.
”Hej!” sa en röst. Det följdes av ett skrapande läte när stolen drogs ut. Hon hette Melissa och såg ut som de andra tjejerna, solbrun av lättjefulla dagar i hängmattan, men hon log i alla fall uppriktigt mot henne. Såg hon inte att Sanna inte passade in?
”Jag känner på mig att vi blir vänner”, sa hon som om hon kunde läsa hennes tankar.
Hårtofsen som dolt Sannas slitna oklippta hår gled ner och hon rättade fort till den och log blygt mot Melissa. Magistern stod längst fram, gick i cirklar och hummade med halvslutna ögon. Sedan ställde han sig framför dem och trummade med fingrarna på bordet för att fånga deras uppmärksamhet. Sanna tittade bakom sig, på alla de som redan blivit vänner, men som måste stå ut med henne i tre år.
Magistern vände sig ilsket om och stirrade på dörren som gled upp.
”Dörren kommer att vara låst när lektionerna börjar.”
”Jag är ledsen, men det var kaos på torget när alla skulle med bussen. Sam Hamilton.” Han lyfte ner sin sportryggsäck och höll upp handen mot magistern som inte visste vad han skulle göra med den.
”Kom i tid nästa gång.”
Sam såg på Sanna som kröp ner i sin stol bort från värmen han svept med sig in i rummet. Något var fel, för hon kunde inte andas trots att hjärtat bultade hårt under revbenen. Hon tittade ner på sina sönderbitna naglar, tänkte på att Sam skulle bli ihop med någon av tjejerna. De viskade att det var Linda Hamiltons son, änkan som ägde halva centrum. Sanna hade sett skyltarna med Hamilton Fastigheter. Högstadiet framstod som ett paradis mot det här, att tappa andan så fort han såg på henne. De stormande havsblåa ögonen och de bruna lockarna som mildrade det farligt manliga. Om hon bara kunde låta fingrarna glida ner i det korta burret och känna var hans värme kom från.
Augusti hade passerat och dragit september med sig. Oktober lovade frostiga morgnar och röda kinder. Sam gick inte att undvika, för var Sanna än gick var han redan där. En rikemansunge skulle inte förstöra hennes framtid. Det skulle gå över och hennes pojkvän skulle hjälpa henne med det. Gabriel hade genomskådat henne, trots att hon jobbat extra för att ha råd med nya kläder. Hans föräldrar hade slitit hårt för att komma bort från hyresrättspatrasket och köpt sig ett radhus i ett fint område där grannarna vattnade hos dem när de åkte utomlands. Han älskade nog Sanna, även om han ville hålla deras förhållande hemligt. Han gick ut med sina vänner på disco, och hon satt hemma och väntade, hoppades att han inte träffade den stora kärleken med den rätta familjebakgrunden.
”Du tappade den.” Sam plockade upp hennes räknehäfte från golvet och sträckte ut den till henne. Sanna backade in mot sitt elevskåp.
Han log och visade sin jämna vita tandrad. Det kändes konstigt i Sannas kropp. Hjärtat hade slutat slå, trots att hon kunde höra sig själv dra in luft i lungorna. Hon tog häftet från hans hand och stoppade in den i skåpet. Sams vänner ropade på honom, att det fattades en man för pokern. Värmen från hans kropp slog emot henne som salta vågor och följdes av rakvattnet, som förföljde henne i drömmarna och fick henne att vakna med fuktiga lakan.
Sam lade händerna på hennes midja och vände henne så att hon såg in i hans ögon. De var hav och hon flöt i dem som drivved. Han lutade sig fram, tryckte sin kropp mot hennes och det kalla stålet från metallskåpen gled in mellan hennes skulderblad. Hans läppar nuddade hennes och den mjuka tungan smakade på hennes läppar innan han förde in den. Han drog sig loss från henne och satte bestört upp sin hand till håret.
”Jag vet inte vad som hände. Jag ville bara veta hur det kändes att röra dig.”
”Jag har en pojkvän”, var det enda hon kunde få fram.
Han satte handen på pannan. ”Det är klart du har. Du är både snygg och smart. Jag har hört hur magistern skryter om dig för de andra lärarna.”
Ingen hade någonsin kallat henne snygg. Sam frågade om hon skulle på festen hos Fabbe på fredag och hon skakade på huvudet. Ingen hade bjudit in henne.
Musiken slog ut från radhuset och gardinerna fladdrade vilt ut från fönstren. Hon var inte välkommen, men kunde inte säga det till Sam, som tittat på henne med vädjande blick. Han hade bara slagit armarna om hennes midja och sedan lutat sitt huvud mot hennes rygg. De andra hade sekunden innan skvallrat om att svenskamagistern låg med historieläraren och att Emma låg med SO-läraren trots att hon redan hade högsta betyg. ”Sluta”, viskade Sanna till Sam. Hans händer brände huden och fick hennes kinder att blossa. Susanna slängde ner sin tunga väska med flit på Sannas fot. ”Förlåt”, sa hon och gick därifrån. ”Bara om du kommer på festen”, sa Sam. Hon lovade och han lämnade henne vid skåpen där hon stod kvar och stirrade framför sig.
Susanna och Emma öppnade dörren.
”Tack, men vi behöver ingen roomservice.” De spärrade vägen och Sanna försökte skratta som om det var ett dåligt skämt. Hon tittade över dem, för att se om Sam hade kommit. Ett surrande läte kom från vardagsrummet när alla ropade ”Fabbe, Fabbe” i munnen på varandra. Henrik kom springande ut i hallen och krockade med Susanna och Emma. ”Ni måste komma. Fabbe ska häva öl på under femton sekunder.”
Susanna himlade med ögonen. ”Han är bara för macho.”
Emma stod kvar vid dörren och det självsäkra flinet hon hade haft tidigare var borta. ”Han ska lämna sin fru, men allt är så komplicerat.” Emmas ögon var tårfyllda. Sanna lade handen på hennes axel. ”Det är klart att han gör.”
Festen hade varit i gång i flera timmar. Tomma chipsskålar stod överallt och i diskhon hade något lagt en spya som flöt på vattenytan tillsammans med ölburkar. Alla tycktes uppslukade av sina egna draman. Cissi grät i Karros famn för de hade gjort slut för hundrade gången. På soffan låg Hanna med en främmande kille ovanpå som trevade under hennes t-shirt och smekte hennes bröst trots att hon inte rörde sig. Fabbe hängde över wc-stolen medan Susanna höll upp locket åt honom. Sanna måste upp till badrummet för att granska mascaran, att den inte gjort svarta streck på kinden när hon hade torkat sina ögon på ärmen. Ingen kille skulle få förstöra Sannas liv. På övervåningen var det tystare, som om musiken nerifrån inte hittat upp. Hon öppnade den första dörren och stängde den snabbt. I mörkret hade hon sett två nakna kroppar röra sig snabbt mot varandra.
Badrumslampan var tänd. Sam stod vid spegeln och pratade med sig själv. ”Vem är jag?” sa han och vände sig om och log.
”Hur mycket har du druckit?” sa hon när hon såg hans dimmiga blick.
”Totalt eller sedan jag kom hit?”
Hon visste inte varför hon hade sagt det och sjönk ner på badrumsgolvet och lutade sig mot badkarskanten. Sam satte sig bredvid, lade sitt huvud i hennes knä och blundade. Lätta andetag från honom avslöjade att han sov och hon tittade ner på honom. Försiktigt smekte hon hans lockiga hår och lät fingrarna åka genom det. Sedan gick hon varsamt över till hans örsnibbar och förde fingertopparna utmed de markerade käklinjerna och ner till den breda hakan. Där var läpparna, de han frikostigt utdelade kyssar med. Det måste bli ett slut på denna längtan som gjorde ont. Hon hade trott att hon kunde nöja sig med Gabriel och de känslor han väckte i henne, men nu visste hon att det inte var äkta kärlek. Med Gabriel var hon ensammare än någonsin. Sam var annorlunda. Hur skulle hon klara jullovet utan att få se skymtar av honom, två bänkrader bort.
”Sluta inte”, viskade Sam och öppnade ögonen. Han satte sig upp, förde händerna till Sannas ansikte och trängde in sin tunga i hennes villiga mun. Han drog ner henne på golvet och trevade utmed hennes lår upp till hennes troskant. Om några sekunder skulle han få veta hur mycket hon ville ha honom.
”Jag kan inte”, sa Sanna och satte sina händer för ögonen. Hennes kropp ville ha honom, men hennes själ skulle trasas sönder när han lämnade henne för en annan. Börja aldrig något du inte kan avsluta. Gabriel visste hon skulle lämna henne, men det gjorde inget. Sådana som honom fanns det gott, som aldrig lovade något beständigt.
”Är det för att du har en pojkvän?”
Hur skulle hon säga det utan att det lät löjligt. De hade ju bara kul med varandra. Sam gissade rätt, att det berodde på hans mamma. Linda var inte alls som många trodde, en bitchig överklasskärring med en massa stålar. De levde inte i överflöd som många tycktes tro.
Sam skulle jobba imorgon och hans mamma skulle hämta upp honom. Han bad henne följa med ut och träffa henne. Hur gjorde man när man träffade rikt folk? Skulle hon niga och knixa med knäna?
Sanna såg ingen limousine på parkeringen och Sam förklarade att hon var försenad. Det var ännu inte för sent för Sanna att gå därifrån. ”Där är hon”, sa Sam och pekade på en rostig orange Volvo som rullade in på parkeringen. Avgasröret skrapade på marken och svart rök puttrade ut och täckte omgivningen med grå dimma.
”Är du säker på att det är din mamma?”
Sam log mot Sanna. ”Den där rosthögen kan jag höra och se på flera mils avstånd.”
En blonderad kvinna med solglasögon, stickad mössa och med en cigarett som hängde från den ena mungipan hissade ner fönstret som gnisslande gav efter.
”Du måste vara Sanna. Kom så skjutsar jag hem dig.”
”Eller kan du inte”, sa Sam retfullt och tog hennes hand i sin.
Sam städade i flera av hennes fastigheter, vilket han gjort varje lördag i ett och ett halvt års tid för att spara ihop till en bil till sig själv när han fyllde arton. Någon måste städa för annars blev det inte gjort och vem ville jobba i ett smutsigt kontor. Det var så Sams mamma hade träffat hans pappa när hon stod på knäna och skurade golven. Om Sam kunde hålla sina händer i styr, kunde Sanna tänka sig att hjälpa honom att bli klar fortare så att de hade resten av dagen att lära känna varandra på.