Var är solen? En typisk primadonna. Bråkar hela natten med månen, men när det är dags, dyker hon inte upp. Öst till väst. Hon har gjort det så många gånger att hon kan sitt nummer utantill. Ändå ställer hon samma fråga. Varför får månen lika stor plats som hon? Det är hon som är stjärnan som alla hyllar, hon som kommer med värmen och livet. Månen, vad gör den egentligen? Solen kan få konstra och bränna upp sina atomer hur mycket hon vill, men bara tills tiden har satt sig. De fysikaliska lagarna måste få förlita sig på det beständiga. De dallrar, mikrobubblor av luft, precis innan de flyter ihop till en blå kuliss. Allting har sin början igen. Lyfter mitt finger, rör medsols tills de första disiga slöjorna av ånga kondenserar till moln. De svävar ovanför havet tills de ploppar upp i himlen likt korkar som tryckts ner i vatten. Tystnaden spricker upp i pauserna mellan vindarna. Volter och piruetter runt mig. Bruset när grässtråna gnider och fladdrar mot varandra. Ännu inte stela av solsveda niger och bockar de, knycker med sina nackar. Det kittlar under mina fötter. Myror svärmar under, klättrar över min fotrygg för att samlas i en brännpunkt längre fram. Redan har de bråttom fastän världen är ny. Med förutbestämda steg har de fångats i ödets spel av biologiska krafter som de inte styr över. En myra vågar sig upp för mitt lår. Sitter på pekfingret helt ovetande om att den sitter på människans första mordvapen, tummen och pekfingret. Jag lyfter ner myran som så fort bakbenen kommer till marken klättrar upp på min tå. Den kilar sig fast under den gula stortånageln. Bakkroppen darrar när den drar i nageln, försöker rycka loss den från sitt fäste. Det maniska samlandet finns kodat i deras gener. De ska samla barr till sin myrstack, men om de bara kunde skulle de få storhetsvansinne och bygga pyramider av grus. Luften luktar ännu bara av ozon. Det behövs blommor. Rosor. Doftrankor, sött och klibbigt i luften. Myllan kommer senare när allt det vackra återuppstår från resterna av sina föregångare. De första bina flyger över, dammar av pollen från bakbenen. Jag håller inte för näsan och en luftflod strömmar från mina näsborrar, välter omkull en dagslända som tar sina första klumpiga steg på en daggkåpa. Allt påverkas av varandra, det fungerar. När jag är, är jag någon annans orsak och fall. Ett hav av solgult fält sträcker ut sig framför mig. Det finns inga stigar. Det behövs fötter som trampar upp dem. Jag stannar och iakttar den böljande växtligheten som är ännu i sin linda. Hettan sveper min hud, lossar ångan som stiger upp mot molnen. Jag sträcker ut handen och böjer axen som fogligt anpassar sig. Från intet kliver jag in i det sträva och vassa, pappersbladstunna. Huden under fötterna skalas av lager för lager. Den första vägen skapas av mina fotsteg. Sjunker ner i det som ännu inte blivit jord, står stilla, väntar tills rötterna har byggt ett nätverk som håller mig uppe.
Solen skyms av träden som tornar upp sig. De är konturlösa, ännu inte formade i sin arts särprägel. Det har börjat mörkna, men det finns inget av godhetens motsats. Molnen är bomullstussar som doppats i bläck. Droppar av kyla stänker ner min hud, rinner från pannan ner i min mun, blandas med sältan från min överläpp. Min magsäck drar ihop sig. Hunger gör ont. Mina fingrar trevar i gräset, letar efter något att lindra smärtan med. I den här världen måste man äta för att leva, det första onda. Ett äpple, långt ifrån sin gren har kastat sig framför mig. Jag tar en tugga och lovar att fröna ska få färdas med mig, till en ny plats där de får slå rot. Fruktköttet släpper villigt ifrån sig sin dryck som rinner ner i min hals. Jag letar efter fler äpplen på marken, men hittar inga. En gren river min hud, pekar utmanande på mig. Jag sliter loss ett äpple och trädet sjunker ihop. En cykel av liv och död. Äpplet äter inte mig. Jag som äter den blir uppäten i jorden när min cirkel sluts. En blixt skär äppleträdet i två delar. Den första elden flammar upp, röken stiger och river det blåa. Jag höjer upp mina händer och springer bort till en ek och hukar under dess grenverk. Fånigt. Jag känner mig redan som en människa, fast i ett förlopp jag inte kan hejda. En ny blixt blåser liv i himlen som lyser i vitt. Tittar ner på mina fingrar som skakar. Rädslan pumpar i min kropp. Världen har existerat tio minuter jordtid och ett träd har brunnit ner till aska. Jag har kvar kärnhuset från äpplet i min handflata. Förprogrammerade frön som slumrar tills de bäddas ner i jordens livmoder. Det brinner från en bortsliten gren. Jag lyfter upp den. Vill jag verkligen börja om från början igen? Jag kan vända om och gå tillbaka till fälten, lämna planeten åt dess öde, obefolkad men full av liv.
Adam ligger på en bädd av löv. Han stirrar rakt framför sig. Jag känner igen tecknen.
”Jag saknar meningen med livet.” Den kommer han inte att finna utanför sig själv. Han har redan distanserat sig från skapelsen, bländad av materians förgänglighet. Eva står framför Adam, klädd i det vackraste lövet hon kunde hitta. Generation efter generation kommer att sträva efter det perfekta, det ouppnåeliga som gör dem olyckliga. Adam för fingrarna genom håret och ställer sig upp. ”Du har skapat en kvinna åt mig.” Det är det första han alltid säger. Hon är till för honom. Det räcker att de är till för varandra.
Jag stannar händelsen. Tiden fryser till en glaciär som täcker tredje planeten från solen. Jag bläddrar och går framåt i tiden, till slutet. En askhög fast i sitt omlopp. En variant av samma historia igen. Jorden, så död den kan vara, med rymdskrot som glittrigt bälte runt jorden. Utplånad. Jag skrynklar ihop pappret och går bort till eldstaden, kastar in pappret och rör om med en rostig järnstav i det ännu glödande vedträet. En värld utan människor är ofullkomlig, men en värld med dem har hittills inte lyckats. De är fast i samma spel som myrorna. Så fort de tar sina första stapplande steg är de igång med att tillverka vapen för att förgöra varandra. Jag skapar en öppning i tiden och kliver in i origo, där jorden tar sitt sista andetag. Vilka var det som hade bestämt den här gången? Män med stora ord och korta efternamn. De som gläfser mest. I tv-studion täcks tre väggar av levande bilder på världens undergång. Allt som återstår är ett glödande klot. President Pratt och president Sopp stirrar på skärmarna. De gapar med sina fiskmunnar, planerar ordningen på beskyllningarna och brandtalen när de ska referera till schackomgången där brädan brann upp. Jag håller mikrofonen framför dem. ”Nå, hur gick det där till?” De tittar på mig båda två. De har laddat gevären med svar och nu riktar de dem mot varandra. ”Det var USA som började”, säger president Sopp. President Pratt sätter armarna i kors. ”Absolut inte. Vi som världsmakt behöver se till att vapenbalansen upprätthålls.” ”Vi har inte valt er till en världsmakt.” ”Ni ryssar är inte kloka i huvudet. Om ni rustar upp måste vi också göra det.” Jag lämnar dem i tv-studion. Jag kan inte lära mig något av dem, inte de heller av varandra.
Jag slänger in en till vedklabb i den pyrande askhögen som fräser till. Lågorna slår ut och omfamnar träet. Tänk att en destruktion kan vara så vacker att betrakta på avstånd.
Imorgon är alltings början.