Jag kan inte med säkerhet veta varifrån alla mina historier kommer ifrån. Några kommer från mina kraftansträngningar, när jag vill producera något skrivet, men så finns det de som uppstår innan jag ens hunnit tänka dem.
Alla karaktärerna är något av underdogs. De kämpar i underläge och de vill berätta sin historia. Hur de kom över sina hinder. Att skriva är som att drömma medvetet. Lite kan jag styra, men när handlingen väl kommer igång har jag inte så mycket att säga om mer än att välja typsnitt och radavstånd.
Det finns de som skriver för att de vill bli något och så finns det de som skriver för att de är tvungna. Jag hör till den senare kategorin. En svensklärare skulle troligtvis underkänna min grammatik, men det bryr sig inte mina karaktärer om. De vill bara bli hörda.
Låt mig få berätta lite om de personer som just nu ockuperar utrymmet i hjärnan. Det är inte alltid så att de kan presentera sig med ett namn.
Vi har Lina som sörjer sin bror Daniel som gick och fick cancer, men det var inte det som tog hans liv till slut. Det var något annat. Hon är kär i Daniels kompis Erik som alltid funnits där. Om det inte vore för hennes mamma Sara som dricker, låser in sig i sitt rum och pratar med någon som inte är pappa. Och pappa som inte gör något. Kan man verkligen rädda alla, eller måste man ibland rädda de som vill bli räddade? (Titel: Tills vi ses igen)
Vi har Bernhard, förste mutter- och skruvsorterare på Återvinningen som får ett himmelskt uppdrag, att rädda världen innan den går under. Till hjälp har han Johannes, en prästson som har skumraskaffärer bakom om sig. Som ärkeängeln Uriel säger, det är inte viktigt hur allt går till väga, det är inte vägen som är viktig utan målet. (Titel: Evangeliet om Bernhard version 1.0)
Maja har inte tänkt på det där med att ha en pojkvän, förrän hennes son säger att det vore bra om han hade en till pappadagen, en som kan berätta om sig själv. Maja blev gravid med sin första kärlek, som inte ville ha barn, och Maja ville inget annat än att behålla det. Och hur skaffar man en pappa till pappadagen? Man sätter in en kontaktannons. Ivrigt påhejad av sin white trash-granne försöker hon hitta en lämplig pappa till sin son. Om det inte vore för finnen som precis flyttat in, Olavi, som jobbar på ICA Maxi, och verkar ha förkärlek för tango.
I ”Bland sågspån och chardonnay” har vi överklasskvinnan som finner sig brädad av en ryskfödd kvinna med en son som är hennes avlidna mans. För första gången i sitt liv måste hon få pengarna att räcka till slutet av månaden och känner sig motvilligt attraherad av Juan som jobbar på Lidl. Hon är ofrivilligt barnlös och flyttar ihop med sin avlidna mans älskarinna för att komma närmare barnet och förstå sin man.
Varifrån kommer de? Jag har ingen aning. En dag står de där och begär att få komma in, att vila sina fötter en stund. Vips har de flyttat och vägra röra sig förrän jag har berättat deras story. Goddammit, de har tagit mig som gisslan. Tjänar jag pengar på det? Jag har ingen aning och ärligt talat verkar inte historierna bry sig nämnvärt om det. De är parasiter och de har intagit mig. Om jag dör hittar de en annan värd.
Lämna ett svar