Huh, det är inte lätt att skriva en text om man måste skippa en hel ordklass. Adverb alltså. Jag är inte svensklärare och jag är inte ens svensk, men jag gör ett försök att förklara vilken sorts adverb man ska hata. Det är adverb som beskriver ett verb.
Vi tar några exempel:
Han hoppade högt. Han log mycket. Hon åt litet. Hunden sprang haltande ut i skogen. Vi skribenter bör i följande meningar hata adverben högt, mycket, litet, haltande. Men jag gillar adverb. Då slipper jag förklara hur mycket, hur högt och hur litet det egentligen var. Och det är där språket brister. Vi har inte gestaltat tillräckligt väl. Gestalta, gestalta, gestalta.
Det är jobbigt att vara skribent. Jag ska trycka mig in i karaktärens kropp och uppleva inifrån, för att sedan ta ett kliv ut och berätta. När jag tänker på adverb, tänker jag på litteratur som är långt ifrån att få Nobelpriset. Harlekin, västern och doktorsromaner där sköterskan alltid får den snygga läkaren. Jag borde kanske börja skriva sådant istället. Eller en kombinerad. Doktorns bruna böljande hår lockar sig förföriskt i tinningen och svetten rinner manligt över hans bröstkorg. Han trycker sig hårt mot Greta som ler tacksamt mot mannen som ska ta hennes oskuld. ”Är du så glad att se mig” säger hon med sin norska lusekoftadialekt som hon målat över sin skorrande skånska, när hon känner något hårt mot låret. Doktor Harald rodnar mycket och sedan för han fumligt ner sin hand mot Gretas lår och rättar beslutsamt till det som sticker ut. ”Jag glömde visst duellen. Det är en barflickas heder jag måste försvara. Nu har hon inte så mycket heder, men det är en principsak.” Han tar upp pistolen ur hölstret och ler skälmaktigt mot Greta och avlägsnar sig hastigt, men innan han snabbt går därifrån vänder han sig plötsligt om. ”Du Greta, om vi skulle ta och beställa en tid till dig senare i eftermiddag. Jag måste undersöka dig noggrant, mycket noggrant.”
Jag tappade räkningen på hur många adverb jag kom fram till. Det är usel litteratur, men så underhållande. Vad ska Harald nu göra med Greta? Jo, jo, klart de får sig ett skjut, men blir det långsamt, fort, hastigt, njutningsfullt? Jag tror det här kan bli min nya karriär, för jag tycks ha en viss fallenhet. Att skriva bra litteratur kan man göra på ett fåtal sätt, men dålig litteratur har inga som helst gränser. Det är bara att go crazy. Förresten, du ska inte heller använda engelska uttryck och inte heller svära. I’ll be damned om jag gör som ni säger.
Lämna ett svar