Jag missade ett webinarium med min skrivcoach Ann Ljungberg, men istället skickade hon en länk till ett klipp. Det handlar om att älska sina ”rejections”, de gånger dina förslag inte ger resonans.
Jag har skickat mitt senaste manus ”Fjärilen till rummet” till flera olika bokförlag. Varje dag checkar jag min e-post och ser om jag har fått något svar från någon av dem. För varje dag som går ökar mina förhoppningar. Manuset har inte åkt ut än. Håll ut, håll ut. De kanske diskuterar mitt manus just nu och stressa inte fram svaret. Stör inte bokförlaget i deras beslut.
Jag är född till att skriva. Det finns inget annat som ger mig så mycket glädje. Tiden stannar när jag skriver. När jag var liten drömde jag om att bli författare. Jag skrev på min skrivmaskin och det var som om världen försvann runtomkring. När jag blev större insåg jag att min lärare inte tyckte att jag kunde uttrycka mig korrekt på svenska. Jag var bra på annat, så jag tryckte ner min lust och försökte mig på det som jag verkade ha talang för. Skriva var inget för mig.
Jag blev lärare och tryckte ner orden långt bak. Det passade mig inte. Jag blev farmaceut och orden var borta. Drömmen var glömd för länge sedan. Dröm och dröm förresten. Önsketänkande. Det fanns skrivuppgifter ibland och jag skrev, på gymnasiet och på universitet och mina medstudenter begrundade mina ord och skrattade åt mina humoristiska inslag. Så roligt att de uppskattade det, men det var bara en uppgift.
Så kom dagen då själen sa sitt. I ett obevakat ögonblick överrumplade den kroppen som satt upp en hög mur med karriärmöjligheter i nuvarande jobbet. Min kropp blev svag och jag gick till en läkare. Han tog en titt på mig och skickade mig till en kurator. Det var då själen hoppade ut när kuratorn frågade: ”Om du får önska, vad vill du helst av allt göra?” Och själen svarade: ”Skriva.” Jag visste inte ens att lusten fanns kvar inom mig, för jag hade tryckt den långt bak och hoppades att den skulle dö. Det skulle ändå inte leda någonstans, för kommer du inte ihåg att du inte kan svensk grammatik. Just då, hade jag inget svar till kuratorn, när hon svarade varför jag inte skrev, utan började skriva nästa dag. Jag skrev och skrev och det var som om det gav eko i den parallella världen, andevärlden. Min far började besöka mig varje dag och övervaka att jag skrev. Tydligen var det viktigt för honom. När manuset var klart försvann han, efter att ha bett om ursäkt att han inte alltid varit där. Det var då jag visste att jag inte kan göra annat än att skriva.
Pandoras ask är vidöppen och den går inte att stänga. Jag kan inte sluta skriva utan att dö. Tro mig, jag har försökt, för livet skulle vara mycket lättare om jag inte skrev. Jag skulle planera fina middagar, förbli apotekschef och gå vidare till högre positioner, ett finare hus och en dyrare bil. Men, det skulle kosta min själ. Åh, vad jag önskar att jag kunde kasta ut själen, bedöva den åtminstone. Och tro mig, jag har förbannat kuratorn också för att hon ställde frågan. Jag kunde vara olycklig, men det går att få antidepressiva mot, istället för denna outgrundliga längtan. Denna törst, den brinnande flamman.
Jag skrev den första boken och trodde att det räckte med att skriva en bok för att få den antagen, att det räckte med att tvåhundra personer var villiga att köpa den. Så var det ju inte förstås. Nästa bok kom av ett kall. Visst kan väl ett kall ge mig ett bokkontrakt. Nej. Nu är det tredje manuset hos några bokförlag och väntar på att bli antaget eller refuserat. Jag blir ledsen när jag får avslag, men det går inte att bromsa det jag en gång har satt. Jag har kommit till kärnan av mig själv och jag skriver som om det gällde livet. Jag kommer att få en hel del refuseringar, men det är mina manus som blir refuserade, inte jag. Jag har ett kall, och den går inte att stänga av
Lämna ett svar