Vi ber om ursäkt för att vi tackar nej till ditt intressanta manus

Det är en trevlig refusering, men säger inte så mycket. I början av min karriär trodde jag på allt som stod i brevet. Att de verkligen hade läst, att de är ledsna för att de måste tacka nej, att de fann mitt manus intressant och att jag säkert fann lyckan på ett annat förlag. Nu ser jag det som att de låter bli att såra det där författaregot som är lite touchy, touchy och som faktiskt gör det möjligt för mig att skriva. Utan att läsa av världen, bryta ner den i beståndsdelar kan man inte skriva om man inte skriver faktatexter. Jag är själv känslig och lättsårad och blir glad av trevliga refuseringar. Ändå hoppas jag att mailet är äkta och inte en standardrefusering.

Är det då dags att ge upp, bränna upp manusjävlet och gå vidare med sitt liv? Njaa. Om jag lyssnar på människorna, olyckskorparna, runtomkring mig är det bara att sluta på plats. ”You haven’t got what it takes. Om du är så bra skulle de ha kastat sig över ditt manus. Du är inte så bra (som du tror).” Jag trodde också så, tills jag lärde mig spelreglerna. Så här kommer några av dem:

* Det är ett fåtal böcker som blir antagna varje år (2 promille har jag läst någonstans)

* Med andra ord räcker det inte att boken bara är fantastiskt bra utan:

* Manuset ska passa förlagets utgivning

* Rätt person ska läsa den

* Förlaget måste se en win-win, att det finns något för dem, att de kan tjäna pengar på dig, nu eller i framtida utgivningar: de är inte mecenater och faller inte för författartårar, annan tillbedjan eller vädjan

Det finns fler spelregler. Förlagen sållar agnarna från vetet och ibland kan bra korn bli bortsållade för att näten har lite väl för stora hål. Små förlag kan satsa på debuterande författare, för de håller på att bygga upp sitt förlag med författarnamn och jag tror nog att debuterande författare inte är lika dyra som etablerade. Det betyder inte att de tar sig an vad som helst. Du måste fortfarande skriva bra och passa förlagets utgivning. Skicka inte fantasyromaner till förlag som bara ger ut deckare.

Att bli refuserad betyder med andra ord inte att man inte kan skriva. Det svaret sitter inte bokförlagen på. Mitt första manus ”Hem jävla hem” blev granskad av en lektör på Bokverket. Jag är som jag är och bad honom att dissa eller hissa mig. Livet är för kort för att livnära hopplösa drömmar. Har jag inte minsta chans att bli höjdhoppare tänker jag inte ägna tio år åt att hoppa i en sandgrop. Svaret från lektören: Njaa. Du kan skriva, men du måste utveckla det. Vi hade flera mailväxlingar om mitt manus. Mest glad blev jag när han liknade några textstycken vid Odysseus av James Joyce, att det var samma skrivsätt. Det avgjorde saken. Jag skulle skriva punkt slut. Min döda far kom också in och påminde om mitt åtagande, att jag hade bestämt mig för att skriva redan som femåring. Men bara för att jag måste skriva, behöver det inte betyda att jag skriver bra. Det betyder bara att jag måste skriva. Ingen som helst värdering av min förmåga.

När jag ansätts av tvivel, när jag inte får feed back på mitt skrivande, ställer jag upp i skrivtävlingar. Om jag inte får feed back kan jag åtminstone se hur jag blir rankad. Hamnar jag i bottenskiktet eller någonstans i mitten? Om jag är sämst varje gång, behöver jag ta en funderare på om jag ska sluta skriva, gå några skrivkurser för att bli bättre eller fortsätta skriva for the fun of it.

Det roligaste jag har gjort var när jag ställde upp i Kapitel1:s tävling ”Fångad av lust”, med novellen ”En man red in”, som jag skrev uteslutande för tävlingen. Det var bara att ösa ut erotik, mjukporr och spermieutlösningar som glider på brasilianskt vaxade venusgrottor. Ehe, inte min typ av genre. Jag gick i söndagsskola som barn och lärde mig att sex skulle utövas mellan två och i total mörker skulle det klämmas och kännas. Jag skickade in mitt bidrag, som jag blundade och skrev, och läste de andras novellbidrag under tiden. Herre Jesus! Jag rodnar fortfarande när jag tänker på dem. Jag gick vidare till delfinal, men var kanske inte så erotisk som de andra novellerna och vann of course inte. Kul var det! För mig var det ett tecken på att jag trots allt kan skriva, men att det behövs det där lilla extra. Med tiden har jag också lärt mig att skriva underhållningslitteratur med stor dos humor, min starkaste sida och som jag tror är det som till slut leder till att jag blir antagen. Eller inte. Trägen vinner. Eller inte.

Livet hade varit mycket lättare om jag kunde sluta skriva. Det är inte så lätt som det låter att bara sluta. Unni Drougge sa så här om sin debutbok ”Jag, jag, jag”.En roman som låg och jäste i över tio år tills trycket blev så starkt att det var som att kämpa mot ett diarréanfall.

Den liknelsen passar mig alldeles utmärkt. För mig är det som att ha drabbats av schizofreni, fast jag vet att personerna i min skalle inte är jag. Jag kan särskilja mig från dem, men lik förbannat sitter de kvar i huvudet och väntar på att jag ska skriva ner dem. När jag har skrivit ner dem i manus, försvinner de. POFF! Utom Mia förstås, från ”Hem jävla hem”, som vill berätta om fortsättningen av sitt liv i ”Ett husspöke till salu”. Hon får tyvärr vänta, för hon är inte tillräckligt kommersiell. Jag menar manuset är inte tillräckligt bra för att bli utgiven, om jag inte förbättrar den första.