Jag har svårt att skriva på min roman då jag väntar på svar från bokförlagen. Blir mitt manus Fjärilen i rummet antaget eller inte? Ja, nej, kanske, kanske inte.
Istället roar jag mig med att lattja runt lite med orden. Skriva här,skriva där, pröva nytt, kasta om. Är man skrivbiten som jag är kan man inte sluta skriva trots att jag samtidigt biter ner fingernaglarna. Jag skriver med en hand och tuggar naglarna på den andra. För att få ro skriver jag om dysfunktionella familjer, en familj i taget. Min erfarenhet är stor, då jag överlevde en trasig barndom som ändå stundtals var full av underbara saker. Allt är inte svart eller vitt, utan rör sig mellan dem och mest går i grått fast olika nyanser. Min egen familj som jag och min man startade med ett litet foster är crazy på sitt sätt. Alla i familjen är oerhört verbala och vi skäller på varandra på minst sju språk: finska, svenska, engelska, arabiska, armeniska, tyska och japanska. Vi har mellanbarnet som ständigt påminner oss om att hon är det bortglömda flickebarnet, en storson som förbannar sina gener som uttrycker sig över hela hans kropp, den klämkäcka krutburken som är en kopia av bröderna Dalton från Lucky Luke. Han måste vara minstingen som föddes efter att serien lades ner. Min man som skulle kunna sälja biblar i en moské och jag som har konspirationsteorier om allt. Jag lattjar lite med orden och skriver om en dysfunktionell familj. Is there any other way? Blir det en roman eller bara pausmusik?
Jag läser en hel del, minst några böcker per månad, men det har varit av karaktären populärpsykologi. Det hjälper mig dessvärre inte att bli bättre på att skriva skönlitterärt. Mitt löfte gott folk är att läsa minst två skönlitterära böcker i månaden. Och eftersom jag skriver underhållningslitteratur ska jag läsa sådant som kan berika mina texter. Som ett litterärt matvrak har jag prenumererat både på Readly och Storytel, den ena har böcker medan den andra har mest ljudböcker. Jag kommer att djupdyka mig in i författaren Jonathan Troppers böcker. Först ut är Sju jävligt långa dagar. Det som fångar mig först är titeln på boken som säger något om handlingen. Det är en huvudperson med sju otroligt långa dagar och det är antagligen en sarkastisk eller ironisk bok med en gnutta humor; allt tolkat från det lilla ordet ”jävla”. Recensionen kommer snart. En rask koll på hans andra verk och jag anar att han är sin genre trogen. Han matar sin trogna läsarskara med samma typ av historier. Inte som jag som skrivhorar lite var som helst, snuskigt otrogen mot genrerna.
Alldeles strax ska jag krypa ner i sängen med min surfplatta och börja läsa. För att bli författare måste man först och främst läsa mycket för att hitta sitt språk, skriva mycket för att bemästra språket och leva för att ha något att skriva om.
”Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans.”På sin frus trettiofjärde födelsedag överraskar Judd henne i säng med hans chef, radioprofilen Wade Boulanger. Judd står i sovrumsdörren med hennes favorittårta i händerna och ser livet rämna. Två månader senare, på väg till sin pappas begravning, får han veta att hans blivande exfru är gravid. Till på köpet förväntas han sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst sagt utåtagerande familj. Det blir sju långa dagar, fyllda av överraskningar och röjda hemligheter, slagsmål, otrohet och evig kärlek. ”Sju jävligt långa dagar” är en hysteriskt rolig och oändligt sorglig roman om livet, som sällan blir som man tänkt sig.
Lämna ett svar