Åh, jag lyssnar på en så underbar bok att jag glömmer bort tiden. Jag ler inåtvänt och suger i mig vartenda ord. Uppläsaren har gjort ett fantastiskt arbete med att återge rösterna till alla personerna. Det är rrrullande skånska, blandat med trevande invandrarsvenska färgat med persiska, ungdomarnas svenska som får mig att tänka på små, små gangsters i späda tonårskroppar med kläder som hänger som tält på dem. Hur talet färgas av människans bakgrund och hur personen vill bli uppfattad som.
Kort sagt om boken: Familjen Irandousts strävan att anpassa sig till Sverige, brutna drömmar, förhoppningar, de första åren i Sverige och framåt. Det jag älskar med boken är att den känns härligt realistisk. Inga ord tillrättalagda för att passa den timida läsaren. Tjock smock, mitt i nyllet med svordomar.
Jag är själv andra generationens invandrare från Finland och mina barndomsvänner var från hela världen. Hur deras föräldrar förgäves försökte hålla fast kulturen i barnen, cementera den trots att det i deras länder pågick en västerlännifiering (kunde inte komma på ett bättre ord!). De äldsta syskonen blev straffade om de bröt mot familjens regler, fick gifta sig med utvalda landsmän. De yngre syskonen revolterade och de vuxna gav upp. De trodde att de skulle flytta hem igen, men tjugo år senare är de fast i låglöneyrken och har börjat äta köttbullar med potatismos. ”Gift er med vem fan ni vill, eller låt bli.” De äldre syskonen blir förbannade för att de inte fick samma rättigheter. Well, well.
Jag vill inbilla mig att Marjaneh Bakhtiari skriver om det hon känner till, miljonprogramsområdena med kulturell mix där alla misstas för att vara invandrare, en klumpdefiniering av människor som inte är ursprungssvenskar, medan de själva känner sig som utvandrare. Borde jag skriva om finländare? Deras spruckna drömmar? Min finska bakgrund? Jag vågar inte, för jag har inte glömt min barndom, de pusselbitar till minnen som jag har av min maskrosbakgrund. Den kommer att skrivas, men jag måste lära mig plåstra om såren som kommer att rivas upp.
Men det finns en sak som jag inte har tänkt på förrän jag började skriva Fjärilen i rummet. Det finns en sak som jag har insiderinfo om, som jag skulle kunna skriva trovärdigt om. Kära läsare, ta ett djupt andetag nu. För säkerhets skull tar jag lite radavstånd också. Lite pausmusik också.
Nå? Sitter du på en stol och har händerna på knät? Har du lagt madrasser runt stolen ifall du svimmar? Nä, jag bara skojar, men om du vill kan du gå och sätta dig på sängen, lätt lutad mot madrassen och inte mot golvet.
Det är en sak jag glömt bort att skriva om, nämligen att I CAN SEE DEAD PEOPLE. Det är inte bara det utan att jag även har sanndrömmar, drömmar som tolkar min framtid, jag kan läsa i kaffesump och jag kan läsa av de flesta människor, nästan alla. Jag har lite healingkraft i mina händer och jag kan känna av naturväsen. Framförallt kan jag höra andar, men synen är inte alltid bra. Luckily kan min man se dem och jag höra dem, så ibland när vi är med om samma händelse lägger vi ihop våra fynd. Jag går inte klädd i konstiga kläder och har en spetsig hatt, jag tillber inte några stenar eller kokar drakklor över spisen. Det är bara att jag har ett utvecklat sjätte sinne. Barn som har varit med om traumatiska händelser har mer öppna sinnen. Jag antar att det är en skyddsmekanism för att rädda en från hemskheter som skulle ha kunnat förutsägas. Mitt välutvecklade sjätte sinne verkar ha gått i arv från både min mors och fars släkt. Och eftersom min man också har ärvt dessa egenskaper, kan vi väl tillsvidare nöja oss med att säga att barnen har vissa mediala förmågor utan att outa dem för mycket. Ni skulle höra våra intressanta diskussioner ibland. Skogsdungen bakom vårt hus, mellan oss och Bro kyrka är ett intressant samtalsämne familjen emellan.
Eftersom jag inte tänker använda mina mediala förmågor till att stirra in i en kristallkula eller kränga turister på handflateläsning, kanske jag kan använda mina kunskaper i det skrivna istället. Det kommer att bli fler övernaturliga historier från mig. Och det heter faktiskt magisk realism, så det så. Det är jävligt realistiskt och jävligt magiskt också när ens döda farsa kommer och hälsar på som åttaåring, iklädd antagligen sin pappas för stora kavaj. Jag brukar blunda och dra täcket över huvudet. ”Gå iväg! Min mottagning för andeutdrivning och terapi för döda och vilsna själar är endast öppen måndag till fredag, klockan nio till tre och lunchstängt mellan tolv och ett. Lämna gärna ett meddelande i min dröm. KLICK!!!”
Lämna ett svar