Okej! Jag erkänner direkt. Jag har svårt att ta till mig kritik, men jag läser alla inputs, dåliga som bra och försöker lära mig av det. Särskilt svårt har jag för alla välvilliga läsare som vill korrigera grammatiska felaktigheter. Det är som en tagg i hjärtat. Tyvärr är det ett nödvändigt ont. Om jag inte är öppen för förändring, kan jag lika gärna lägga undan pennan, för den enda som jag kommer att skriva för är mig själv. Och om ett bokförlag vill ge ut något av mina manus, måste jag vara beredd att såga min roman i tusen bitar och sedan klistra ihop det. Råmanuset är inte ens i närheten av att vara färdigt, trots att man som skribent knåpat och skrivit i flera år och tycker att bättre än så här kan det inte bli. Jo, det kan det. Lektörer, redaktörer har mångårig erfarenhet av att marknadsföra böcker och sälja dem. Du är duktig på att hitta på historier.
Jag är med i en novelltävling på Kapitel 1. Alla skribenter hjälper varandra och ger beröm och tips. Tydligen gick jag över en slags gräns, men jag kunde inte låta bli. Jag blev irriterad på berättarrösten, en tioårig flicka, som hade ett vuxenspråk, tänkte abstrakt och reflekterade över sin situation. Och jag kommenterade det och försökte skriva så snällt jag bara kunde. Om det hade varit en vuxen person som återberättade sin barndom skulle jag inte alls ha problem med de valda orden, men för mig är det viktigt att den påhittade personen är trovärdig även om det utspelar sig i en fantasivärld. En rik dam med pälskappa på Östermalm talar troligtvis inte rinkebysvenska och säger jo, ba i varannan mening. Om hon gör det vill jag ha en förklaring hur det kommer sig. Som läsare vill jag svälja allt med hull och hår. Jag vill inte stanna upp och lyfta blicken från sidan. Vänta ett tag, hette inte Evas kille Magnus eller har hon två pojkvänner? Det står inget om det. Varje sekund en läsare sliter sig från handlingen är en risk. Kommer hen att fortsätta läsa eller kommer hen att ställa boken i bokhyllan?
Jag är absolut inte fullärd och kommer aldrig att bli det, för det är en mänsklig omöjlighet så länge jag lever. Att tro att jag inte har något att lära mig av andra människor, är en dålig egenskap hos en författare. Det betyder inte att jag måste tro på allt vad människor skriver, men det måste finnas någon sanning i andras kommentarer. Även om sanningen inte alltid delas av andra människor. Och hon som surnade till över min kommentar, skrev svidigt om min novell, men hon är ganska ensam om att tycka att min historia är platt och att den inte berör henne. Och det som hon säger efter det är tyvärr hennes sätt att avreagera på mina kommentarer om hennes novell. Det är knappast min förlust, utan hennes. Skribenter som inte kan ta till sig kritik kommer aldrig att utvecklas och kommer troligtvis inte att bli författare. Desto större chans har jag, för jag är beredd att lära mig av er. Alla kan hoppa höjdhopp, men få blir världsmästare. För att hoppa högre måste man ta hjälp av experter som vet exakt i vilket ögonblick man ska böja ryggen och när man ska ta avstampen. Talangen finns som gör att man hoppar längre än de flesta, men de flesta förlitar sig dessvärre på sin talang och blåser upp sitt ego med den. Talang är en bra början, men just det, det är bara början.
Lämna ett svar