Vad ska en författargottabe göra på Crimetime Gotland när hon varken skriver eller läser deckare? Jag gick inte dit för böckernas skull utan för att syna författarna, plocka guldkornen ur deras föreläsningar.
Morgonen började inte bra. Jag försov mig. Således började dagen med att jag skuttade omkring på ett ben för att efter en halvtimmes funderingar över what to wear trycka in mig själv i ett par tajta svarta jeans. En hand var upptagen med att glida tandborsten upp och ner över tandraderna, medan den andra plockade tvätt från golvet som vilken självlärd morsa som helst. Situationskomik. Men, tio poäng till mig själv, för jag lyckades behålla lugnet och inte få ett psykbryt.
Crimetime Gotland har en diger programtablå, så jag valde att bevista ett axplock av dem. Här kommer mina lärdomar från den här lördagen, efter att ha vaskat guld, separerat gruset från klimparna.
Första stoppet- Best of Deckarpodden
Deckarförfattarna Emelie Schepp och Sofie Sarebrandt bjöd på ett specialavsnitt av sin populära podcast. De pratade på ett medryckande sätt om hur det är att vara och leva med en deckarförfattare. Man släpper inte sitt pågående manusprojekt för att man är mitt uppe i dagishämtning eller matlagning. Man har gått och grunnat på en fnurra i manuset, som man inte kunnat lösa och plötsligt så kommer lösningen på problemet i en olämplig situation. Vet inte själv hur många gånger jag har stelnat till och stirrat framför mig med ett uttryckslöst ansikte samtidigt som jag gräver i fickan eller handväskan efter ett papper att skriva på. Vardagen ger inputs till ens historier. Det är svårt att leva med en författare då våra hjärnor tycks vara på två ställen samtidigt, i en fiktiv värld och i verkligheten och vi skiftar fokus som om vi zappade med fjärrkontrollen. De betonade att författarkåren är en samling nomader, men nu tillhör jag i alla fall en grupp enstöringar.
Nästa stopp- Fånga killarna, så får vi de unga att läsa
Som jag tidigare skrev, recenserar jag inte föreläsningarna eller intervjuerna utan väljer att plocka ut det som föll mig i smaken. Deckarförfattarna Jens Lapidus och Anders de la Motte med moderatorn Cecilia Lindvall samtalade kring hur man skulle lyckas fånga unga läsare, framförallt killar. För att få unga att läsa måste man själv föregå med gott exempel. Istället för att sitta med sin mobil och skrika till barnen att de måste läsa, plockar man själv upp en bok samtidigt som barnen och sedan samtalar om vad man har läst. Vad gäller böckerna måste de bygga på autenticitet, att de måste kännas riktiga. Det jag tror författarna menar är vikten av god research. Framförallt måste skribenten tilltala läsarna och hur gör man det undrar jag? Böckerna formas av det samhälle vi lever i och det är en stor fördel om man kan skriva filmiskt eller tv-serieaktigt. Jag skrattade igenkännande när de pratade om tv-serier där huvudkaraktären är en antihjälte, bad guy som hjälte som man motvilligt känner sympati för. De blir mänskliga med sina brister och vi har underligt nog då lättare att relatera oss till dem. Ett sista skrivtips från dem: Avsluta kapitlet med en riktig cliffhanger, så att läsaren blir tvungen att läsa ett kapitel till och ett till. Jag upprepar mitt tidigare budskap, det värsta en författare kan råka ut för är att läsaren inte plockar upp boken efter att ha lagt den ifrån sig.
Fiktion och verklighet- hur går det ihop?
Jag stötte på min skrivcoach Ann Ljungberg när jag gick ut ur åhörarsalen och beslöt mig för att slå följe till nästa stopp på min kriminella bana, jag menar Crimetime-spåret. Det ångrar jag inte.
Det som jag alltid har undrat är hur kan författare rimligtvis kunna så mycket om de miljöer deras huvudkaraktärer vistas i eller deras yrkesroller? Och det var här jag lärde mig att även de visa och de lärde gräver där de står. Ninni Schulman som är journalist i bakgrunden skrev om journalisten Magdalena, för om man är mitt i familj och karriär och inte har tid för grundlig research kan man utnyttja sin bakgrund. Anders de la Motte som är fd säkerhetschef och polis kan genom sin bakgrund beskriva detaljer och på det sättet skapa en trovärdighet i sina böcker. Men, men som han säger är en riktig polisutredning inte samma sak som i den fiktiva utan där tar man till sig litterära friheter eller som vi säger i dessa sammanhang- litterära genvägar. Karin Wahlberg har bakgrund som läkare och skriver deckare i femtitalsmiljö där lasarettet i Oskarshamn spelar en stor roll som bakgrund till deckarna. Hon menar att även om det polisiära inte alltid är helt korrekt fångat ur verkligheten försöker hon att med sin bakgrund som läkare få sjukhusmiljöerna trovärdiga. Vi läsare blir på så sätt inbjudna till hennes värld.
De samtalade länge om att deckare ofta har en modell för felaktig dramaturgi, och jag som är inte litterärt begåvad med skrivterminologi fick fundera och suga på orden ett tag. Det de menar var att om man skrev såsom det egentligen sker i verkligheten skulle tempot för historien bli så långsam att man skulle lägga ifrån sig boken. Vem orkar vänta tre veckor på labbsvaret att det är heroinpulver på den döda mannens tröja när man kan ta ett finger, stryka den mot likets bål och sedan stoppa den i munnen för att konstatera att det är just heroin. Det är så vi skapar en litterär genväg och sparar tre veckor av tid. Det fick mig att undra, kan det vara så att en schablon, hur en riktig deckare ska vara, låser författaren och begränsar hans konstnärliga frihet?
När Stieg Larssons Milleniumtrilogi visades på storskärm bredvid författarpodiet kunde jag inget annat än att stirra på de fyra kvinnorna som satt på varsin fåtölj. Stieg Larssons förläggare Eva Gedin, kulturjournalisten och deckarexperten Lotta Olsson och författaren Tove Alsterdal. Moderator var Helena von Zweigberk. Ändå var närvaron av Stieg Larsson påtaglig. Det diskuterades det etiska i att exploatera en död författare och det har aktualiserats i samband med att en fjärde bok i Milleniumserien kommer att publiceras, Det som inte dödar oss av David Lagerkrantz. Får man verkligen stjäla en författares karaktär och det universum han har skapat? Jag håller med Tove Alsterdal att även om det kommer en ny bok i den andan, kommer den inte att bli likadan som de tre han skrev under sin livstid. Bara Stieg Larsson kan blåsa liv i karaktären Lisbeth Salander. Stieg Larsson kände sin genre utan och innan i och med att han var mycket påläst i andra författares verk. Och ändå skapade han ett mästerverk, Lisbeth Salander, en ultimat pageturner, den starka men sårbara kvinnan och hennes motpol Micke Blomqvist, en manlig bimbo. Jag måste verkligen läsa Milleniumtrilogin, känner jag.
Mina anteckningar efter föreläsningen blev allt färre, färre och suddigare. Jag fångades med helt enkelt och blev helt uppslukad. Vad har jag lärt mig av den hyllade författaren Christoffer Carlsson? Att slumpen ibland styr varför man blir en författare, såsom att han i en bokbuss grabbade tag i Enid Blytons Fem på smugglarjakt och sedan blev helt hooked on. Att man kan ta ord från sin verklighet, låta dem transformeras och anpassas till boken man skriver.
Och sedan blev jag helt starstruck av Denise Mina, jag som inte läst ett endaste av hennes alster. Men vilken personlighet. Hon berättade om Glasgow, där hon växt upp på ett mycket underhållande sätt, till synes tragiska förhållanden där alla vill kalla sig för arbetare, där alla lägger näsorna i blöt och delar med sig av sitt liv. Där bråken hänger i luften och svärdstick är som vilket sår som helst i modern tid. Man tager vad man haver, ett slött svärd som funnits i familjen i generationer. Wow! Ännu en författare som gräver där hon står. Om någon är intresserad av att veta hur det är att leva som maskrosbarn på 80-talet kan ni när som helst kontakta mig. Jag minns fortfarande klucket från damejeannen som stod i min garderob, där mäsket jäste. Om jag blundar hör jag det tydligt. Jag borde kanske själv använda mig av min bakgrund och följa Christoffer Carlssons råd, maskera texten och gå fri.
Och nästa författare visste till och med jag vem han var, känd som författare till Mannen och pojken. Carina Nunstedt intervjuade Tony Parsons och vi fick en fantastisk inblick i hans karriär som rockjournalisten som började skriva relationsromaner och nu är aktuell med en thriller. Han berättade om sin fascination för Ian Flemings James Bond och efter att ha läst om dem, beslutade han sig för att skriva deckare. Han fick frågan om hur han väljer vad han ska skriva om . ”You got no choice. Books find their writers.” Han talade om shadowbrothers, hur ens karaktär är som ens skugga och delar vissa saker gemensamt med författaren.
Så om jag skulle summera det hela, vad en författare som främst skriver underhållningslitteratur har lärt sig idag. Jag tror jag har fått in en röd tråd. Here we go:
- Författare har konstiga saker för sig i vardagliga situationer och har författarhjärnan på under dygnets alla timmar. Undertecknad jobbar även i sömnen.
- Det är påfrestande att leva med en författare. Min man ska ha en stor eloge för att han står ut med mig och tackord ingraverad på min gravsten för att han gjorde mitt skrivande liv möjligt.
- Gräv där du står, men för Guds skulle ändra namn på alla inblandade. Författare tjänar i regel inte så bra att vi har råd med en stämning på halsen.
- För att bli en bra författare bör man läsa mycket, blandat, men också författare i den genre man väljer att skriva i.
- Boken hittar författaren och inte tvärtom. Thank you. Jag är alltså normal som har ett kösystem för alla karaktärer som trängs i huvudet och väntar på sin tur att få sin historia nedskriven.
- Ibland måste man bända verkligheten och anpassa den till den litterära världen.
Slutligen, det är farligt att läsa böcker precis som vilket missbruk som helst. Plötsligt står vi där själva och harvar med orden, för att för egen hand producera den extas en välgjord bok kan utsätta oss för. Det är så man gör författare av läsare.
Lämna ett svar