I dagarna fem har jag varit socialt inkompetent. På jobbet tar jag på mig mina hörlurar, sätter på musiken som strömmar ända ner till pappret, och låtsas som om det inte finns några människor i hela världen utom mina romankaraktärer och personen, jag, som håller i pennan.
Jag har varnat barnen, mamma blir känslokall när hon skriver. Do not disturb!!! Har du brutit benen sa du? Klister hittar du i städskåpet i hyllan över strykjärnet. Hur svårt kan det vara att förstå att jag måste göra det här?
Det är givetvis NaNoWriMo som står på spel, 50000 ord under en hel månad. Hjärnan måste vara i topp varje dag om jag ska hinna, då jag har ett vanligt åttatimmarskneg och nästan ingen egentid. Varje tid för mig själv och jag måste klämma ut ord på pappret. Funderar på att till och med ta med mig anteckningsblock till toan. Kan man skriva med vattenfast penna i duschen? Kan mina jävla karaktärer sluta bråka för en gångs skull. Det är bråk med exet om barnen som han skiter i. Snart bombas hans företag om de inte slutar. Problem solved. Fast då måste jag skriva om begravningen, hur de sopar upp hans kvarlevor och häller i en kista och alla vet vad som händer med idioter som dör. Plötsligt är de inte idioter längre, utan vanliga människor som ingen förstod sig på. En slags superhjältegloria. Nä, nä, Ove förtjänar det inte.
Saken blir inte bättre av att jag har en roman i huvudet, inte den som jag skriver på och inte någon av de andra romanerna som sitter i huvudet och trycker, utan en helt ny. Jag googlar nätterna igenom om sekter, våldsbrott, hur kvinnor blir sexuellt underkastade och straffas för arvssynden, kvinnans blodslinje sedan Evas tid. Inte konstigt att jag känner mig som ett nervvrak, två böcker, hundra böcker under en och samma hjärna. Jag börjar långsamt förstå hur det är att leva med schizofreni, det måste stjäla enormt mycket energi.
Och så skäms jag. Jag var på ett webinarium igår med Ann Ljungberg som ledare. Ni vet den där jobbiga ungen som räcker upp handen hela tiden och när hon inte får ordet kastar hon ändå ut det, och läraren måste berömma den uppmärksamhetstörstande ungen som kråmar sig i strålkastarljust. Japp, den där ungen är jag. Sätt mig i obs-klass, please. Temat var humor, och ursäkta mig i all min ödmjukhet, är det något som jag har svarta bältet i. Jag bidrog med flera punkter om hur man använder humor i sina texter. Och nu skäms jag som en hund. Jag är bara för mycket. Kan jag skylla på för mycket koffein?
Lämna ett svar