Vad har mina kvinnliga förebilder med mitt skrivande att göra? Jo, alla mina förebilder av kvinnokönet, och då menar jag inte att jag inte har några manliga förebilder, har ett gemensamt drag: de har lite av Pippi i sig. De är starka i sinnet av motgångar och de har härdats och använder humor som vapen. Och de roar mig, får mig att ifrågasätta om saker måste vara på ett visst sätt. De får mig att berätta om kvinnor som påminner om dem.
Min mamma är ingen perfekt människa, och det vågar hon stå upp för. Hon är trevlig mot alla och hälsar på alla, har ett vänligt ord till övers, men om någon retar upp henne kan hon sträcka ut mittenfingret och visa ”fuck you!”. Det är så härligt oväntat att jag skrattar varje gång för inte minst andras oväntade reaktioner. Och hennes brutna svenska på det, finskan åker in överallt mellan orden, Trollhättan är Rollhättan, Sjuntorp är Suntorp, Bergkullevägen blir Perkelevägen. Hennes burdusa sätt, totalt okvinnligt men praktiskt, ur vägen för helvete, jag ska föda. Nå, nu har han fått sitt och kan sova fyllan av sig. Han lär inte vakna på ett bra tag. Jag har berättat den här historien hur många gånger som helst, när hon som lokalvårdare städade ett omklädningsrum och en man i bara mässingen stod i duschen. Hon ställde sig med händerna på midjan, stirrade och sedan pekade på dörren: ”Du, ut nu.” Och han vågar inte annat än att lyda. Och när cancern tog sitt grepp om henne, vägrade hon ge upp. ”Jag är inte död än”, sa hon och gjorde samma saker varje dag som hon brukade göra när hon inte fick kemoterapi. Hon överlevde två omgångar cancer, mest nog för att döden inte orkade bråka med henne. Man vinner inte över hennes envishet. Hur hon förvandlas till en idiot bakom ratten, hennes man svär på finska bredvid henne, hur hon högt funderar på att köra över tanten vid korsningen om hon inte kipi-kopi-kipi-kopi-skyndar sig över övergångsstället. Och alla hennes oväntade kommentarer som när jag kom hem med min armeniska pojkvän. ”Kunde du inte hitta en finne?” och jag tänkte ”De var antingen upptagna, fulla eller laestadianer.” (Laestadian- en finsk sekt i norra Finland där vi kommer från)
Och min farmor, en grånad tant med pondus större än hon själv. Hur hon berättade till oss barn om galenskap som gick i släkten, hur en kvinnlig släkting hade sitt barn i likkista i vedboden och gick ut för att dansa, hennes korståg mot alkoholismen vilket fick min pappa att hissa plastpåsar med öl ner i gårdsbrunnen som han drog upp när hon gått och lagt sig. Hur hon skrämde upp mina vänner bara med att visa upp sina raka streck till ögonbryn. Jag visste att hon skojade, men det visste inte de. Och när hon skrattade slog hon med händerna mot knäna och hennes mage och bröst gungade i skurgummeklänningen av polyester. Och talade finska med kassörskorna på Konsum som inte förstod ett ord vad hon sa, talade ryska med dörrförsäljarna som backade ut i trappuppgången. Hon stoppade cigarettfimpar i blomkrukorna, drog upp sin klänning och visade hela det vita bakbehaget och gråtussen och kissade på en buske, knep ihop och gick över till nästa buske där hon kissade. Hur hon satt i kökssoffan varje morgon och vädrade sina tarmar och pruttade som om det var världens mest naturliga sak. Hur hon gjorde saker på sitt sätt och fullständigt sket i vad andra tyckte, som tog varje dag rakt upp och ner, genom gott och ont.
Och till slut mina två systrar. De får mig att konstant kissa på mig av skratt. Hur min stora lillasyster vann truckförartävlingen, men sedan inte åkte till jag tror det var sm för att hon inte hade tid. Hur hon spelar skjortan av sina arbetskamrater, poker, på fikapauserna vilket är en totalt främmande värld för mig. Hennes facebook-skämt som får mitt småborgerliga och Prusseluskejag att rodna, som utmanar mig med sina oanständigheter. Och hon skulle svara: Skulle jag, jag som är kristen, hederlig och blyg, göra något sådant? Och sedan skulle hon fnissa. Och min lillasyster, lilla Ninoushka, som nog är den enda sju-åttaåringen på den tiden som blev portad från träslöjden för att hon svor så mycket. Som blev portad av mig att komma på besök då hennes ordval till 90% bestod av svordomar. Lillgammal när hon fem år sa: Du bestämmer inte över mig.
Så jag gillar rebelliska personer som gör tvärtemot andras förväntningar. De är så mycket mer intressantare än människor som strömlinjeformar sina liv och bryts ner av minsta motstånd. Jag erkänner att jag också är rebell, men dessa tillfällen delar jag inte med er annat än när jag klär dem i en annan person. Någon gång ska jag berätta, svart som oljeutsläpp i oförstört vatten, som när solen lyser upp strålar i regnbågens färger, glittrar och glimrar förrädiskt vackert. Om det ska jag berätta och beröra era sinnen.
Lämna ett svar