Jag älskar mitt jobb som farmaceut, var tror ni annars jag får mina karaktärer ifrån? Jag har minst fem minuter per kund att utforska deras beteendemönster på. Rik snofsig kvinna som inte tittar åt mitt håll när hon slänger leg-kortet på bordet, men vars samtliga kreditkort studsar och axeln slokar allt mer för varje felpip. Den lyckliga grisbonden i blåställ som luktar high-heaven och pratar om frugans femte barnafödsel. Mannen med potensproblem vars recept har gått ut och tvingar oss att ringa till jourläkare för att fixa nytt recept på Viagra. Det är akut, hans äktenskap står på spel.
Så ni förstår mitt jobb är kul, kul, kul, men… Jag vill helst bara skriva och få betalt medan jag skriver, att varje ord jag skriver vägs i guldvåg. Nja, not gonna happen in the near future. Istället lever jag på hoppet, när jag äntligen får hoppa av förvärvsarbetet.
Jag ser pensionen som min dröm som går i uppfyllelse. Jag längtar trots att jag har minst 21 år till. Om regeringen höjer pensionsåldern kommer jag att gå in i den berömda väggen och fejka mental sjukdom, gallsten, osteoporos, klimakterievallningar, njursten tills jag på laglig väg kan checka ut min sista lönecheck. I have served my country så det är dags att kontri serverar mig, skivad blodpudding varvad med nudlar, ärtsoppa och snabbmakaroner. Jag har levt med näringsbrist förut, under studieperioden, så det borde inte vara svårt att leva snålt.
Jag har pensionsplaner och det ryms inte i det orangea kuvertet. Barnen bör ha flyttat hemifrån vid den tiden. De har flyttat hemifrån, strulat med sina partners, gjort slut, flyttat hem och funderat på vad de vill med sitt liv, sugit ut lite av föräldrarnas bankkonto, kommit till insikt (blivit vuxna på riktigt) och flyttat en sista gång. Tripp, trapp av små barnbarnssteg bör höras i trapporna vid det laget. Inte en chans att de flyttar hem till sina sovrum igen. Så här tänker jag. När Samuel och Felicia flyttar hemifrån (så fort de börjar på universitet) får Jakob flytta in i Felicias rum, och jag och gubben flyttar in i pojkarnas rum minus de svarta medaljongtapeterna. Ett rum blir ledigt och det blir min författarlya och bibliotek som jag kommer att täcka med böcker från golv till tak. Jag har inte så höga krav, ett rum på 15 kvadrat räcker alldeles gott för mig, ett eget plejs där jag kan dra loss postit-lappar och klistra på golvet och flytta den kronologiska ordningen i romanen till ett ordnat kaos framför mig.
Allt hänger på att jag blir pensionär förstås. Jag har ingen som helst lust att dö i cancer innan dess, för här ser ni en som kommer att dra sin laptop till Radiumhemmet och kortsluta alla datortomografiapparater. Det går inte att separera mitt skrivande från mig. Det har inget med strävan efter berömdhet utan att jag måste ha det sista ordet, bokstavligen och skriftligen. Det är som en uttröttad mamma med barn som aldrig vill sluta skrika eller rycka i handtagen: ”Någon jävla gång, om jag får önska, kan jag få kissa och bajsa i fred tack!” Jag vill vara ensam med mitt skrivande, utan att någon stör, tack. När det gäller skrivande, när jag kommer igång med skrivande, har jag alla tecken på autism. Jag vill inte vara med människor och om jag svarar är det automatiserat för minimalt energiläckage.
Andra kanske drömmer om en liten bostadsrätt i Andalusien, men jag dreglar över mitt tangentbord. Liksom Gandolf i Sagan om ringen längtar jag; My precious!!!
Jag har funderat på vilken av följande tatueringar jag ska karva in i min kropp: ”Bad to the bone” (för att jag bryr mig mest om mig själv, för att jag är the f-ing star in my life) eller ”Died while trying”. Jag lutar mot det senare, för jag är som ett barn som stoppar tungan på en lyktstolpe varje vinter. Jag kan inte låta bli att skriva.
Lämna ett svar