Min främsta inspirationskälla till romaner kommer från växelverket människor emellan. Hur människor behandlar varandra, använder sig av varandra, utnyttjar den andres styrka eller svagheter. Och hur vi hanterar när vi blir bedragna, konfronterade, missförstådda eller utlämnade. En roman kan handla om en person som befinner sig i någon form av kris, hjältens resa, och hur den reser sig från den. En kris är en konflikt där huvudpersonen möter en situation som är okänd för den, kan vara en aha-känsla, en upptäckt om att allt inte står rätt till.
En författare är framförallt en som tänker mycket, fantiserar och lägger upp scenarier, tänk om det vore så, vad skulle hända då. Och dessa tankespår kan användas för att veckla ut dem till handlingar och människor som förvaltar de egenskaper vi har lagt till. För min del handlar det om dockskåpslek fast utan dockskåp eller dockor. Jag leker med fantasipersoner som finns i min hjärna. Så här kan det gå till i min hjärna:
Jag tänker på en stadsbuss som just nu i skrivande stund bromsar och slänger upp brun slask mot en dam som står vid busshållplatsen. Hennes vita minkpälskappa får bruna stänk av lera, grus och motorolja. Stopp där! Vad gör hon där? Hon står vid en busshållplats i Hammarkullen och hon ser inte ut att höra dit, med sitt nylagda hår som sprayats upp till en stel kakform på huvudet, vid närmare tanke, så är den nog inte nylagd för hon har själv försökt spraya till det för en månad sedan nylagda håret, döljer de kala fläckarna i huvudet med hårpinnar. När hon kliver på bussen enas de alla andra i bussen i sin kamp mot borgerligheten, skinheadsen, de asylsökande, iraniern som har pizzerian i hörnet och hans fru vars målade ögon sticker ut ur slöjorna. Här kommer en som definitivt inte hör hemma där, en som kanske rentav är skyldig till arbetslösheten bland dem i miljonprojekten. Hon fnyser mot busschauffören, som inte låtsas om det, ber henne visa upp biljetten eller annat färdbevis. Hon har inget i sina fickor, utom ett ilrött läppstift som hon har bara för att det är rätt märke och inte för att färgen passar henne. En indier med vit turban och sandaler med vita tubsockor i, går fram till chauffören och cashar in henne. Han erbjuder henne sin plats, men hon fnyser igen och går och ställer sig i mitten av bussen där hon trycker in sig i ett vrå och stirrar ut genom fönstret.
Vad gjorde jag? Jag satte en person in i en obekant miljö för henne och med människor hon aldrig någonsin träffat, de som lever på existensminimum i en förort lika obekant som ett land hon aldrig turistat. Och sedan låter jag de andra reagera på hennes närvaro. Jag funderar vidare, varför står hon vid busshållplatsen? Varför har hon inga pengar, vad gör hon där? Hon blev kanske lämnad av sin man, han som äger allt, hon kanske blev trött på livslögnen och tänkte hoppa ner för en bro, men ångrade sig.
Jag fantiserade en hel del när jag var barn och fantiserar ännu mer som vuxen. Jag funderar över människorna jag möter, gissar ålder och yrke, hur de pratar, går och står. Det är på det sättet jag hittar människorna som befolkar min värld, miljöerna som jag skapat i min värld. En författare är en iakttagare och har en inneboende nyfikenhet och fantasi. Och glöm inte drivkraften. Skriva för att berätta, för att bekräfta, för att visa upp något man tänkt på. När jag var yngre skrev jag för att jag var förbannad, numera är jag intresserad av vad som formar en människa.
Idag kom jag att tänka på gyllene burar, hur vi alla sitter i våra burar, vår värld varifrån vi iakttar. En del har alldeles för trånga burar och utvecklar svårartad burfobi trots att dörren på buren sedan länge är bortplockad. Andra sitter i så stora burar att de flyger och flyger och aldrig upptäcker att de faktiskt sitter i gyllene burar. Några andra sitter i de stora burarna, har upptäckt gallren och längtar ut, trots att buren är rymlig och det finns allt i den utom frihet att utforska det outforskade. Och idag insåg jag att jag sitter i en gyllene bur jag med, upptäckte att jag är inlåst, funderade ett tag på hur i helvete jag frivilligt klivit in i den och hur skulle jag flyga ut ur den utan att såra någon. Buren är jättefin, men den passar inte mig, tack så hemskt mycket. Det är sådant jag som författare tänker på. Våra rollinnehavare i våra storartade manus sitter i burar, kanske inte alltid ens rostfria, men där jag som skribent tar måttet på buren, beställer prylarna till den, kanske en liten spegel och en gungpinne. Ibland låser vi dörren till buren, ibland plockar vi bort den eller gör den så liten att den knappt syns eller rentav låter huvudpersonen vara blind och treva i mörkret tills hen faller ut ur buren. Jag skapar en värld och scenarier, men allt som skapas blir till liv. En dag upptäcker du att den person som du skapat inte vill sitta eller göra det du vill. De har funnit dig och vill påverka dig att befria dem, det är du som har det sista ordet. Och det sista du vill göra, vad som än händer, är att slänga en duk över buren och låtsas som om den aldrig hänt. Jag har många oförlösta burar. förlåt romaner, som väntar på att jag ska plocka bort handduken, mata dem och se vad som händer. I den yttre världen är jag inte skyldig någon något, men i min inre värld har jag mycket på mitt samvete, ord som skapar helheter och blir till romaner
Lämna ett svar