Alla skrivande vänner, jag rekommenderar starkt att ni läser Big Magic- Creative Living Beoynd Fear av Elisabeth Gilbert, författaren till bestsellern och filmen Eat-Pray-Love. Sedan jag läste den har mitt skrivande formligen exploderat.
Gilbert förordar att ni slutar betraktar er och ert skrivande som ett långt och tråkigt äktenskap. Se den som din älskare du smyger iväg med, lite rendez-vous mellan barnprogammen, smiter iväg till lunchen. Jag har seriöshånglat med mitt skrivande. Ett annat tips från henne är att inte förvänta sig ett givet resultat. Om jag skriver si och så många år blir jag författare. Det finns inga som helst garantier. Du skriver för att du inte kan annat än att skriva. Punkt slut. Over and end. Skrivandet behöver inte försörja dig. Det räcker med att den håller dig mentalt stabil.
Gilbert ser idéerna, kreativa projekt, som väsen som cirkulerar över oss, väntar på rätt person att ge gåvorna till. Jag har misstänkt detta ganska länge. Väldigt ofta händer det att början till manus dimper ner i knät på mig. Jaha, och vad tänkte du att jag ska göra med den? Det är bara det att min musa, hon som ger mig idéer är rätt så fåordig.
Om jag gett efter för korrigering tidigt i manuset, skulle jag ha drabbats av skrivkramp redan vid första meningen. Den suger, big time. Min musa vill inte berätta så mycket. Hon tar mig till ställen, visar platserna, men det går så fort att jag inte hinner beskriva miljön. Mitt första manus är rå-rå-rå-manus. Jag har koll på orden och på rörelserna, människorna, men inlevelsen, ja vart har den tagit vägen. På nästa runda får jag lirka musan med öl och sprit. Hur var det nu? Hade han blå eller grön basker? Vad var hans motiv? Jag får en början och ett slut, en slags sketch som jag själv måste fylla i.
Vad ska man göra, det är väl så det är, när man har med blyga musor att göra. Jag gillar min musa, älskar henne ibland. Hon ger mig fantastiska idéer, men jag blir rädd. Har jag verkligen tid att skriva ner allt? En gång tvekade jag. Jag tyckte att min titel, Någon annanstans i Sverige, sög. Någon annan tog den och gjorde den till film istället. Så är livet. Om jag inte skriver kommer musan att ta mina idéer till någon välvillig person.
Lämna ett svar