Det är inte lätt att veta vad man ska skriva om, för det finns så mycket att välja på. Ska det vara sci-fi, steampunk, fantasy, chick-lit…? Och hur ska man i förväg veta om boken blir publicerad av ett bokförlag? Man förbinder sig under flera år att skriva på ett manus, som man sedan får tillbaka i vändande post med ett stort nej tack, som de antingen sockrat eller saltat på.
Jag läste att chansen att bli utgiven ligger någonstans på två promille. Är man bra på att skriva kanske chansen ökar till några procent, har man blivit utgiven tidigare några till procent. Du kommer förmodligen bli refuserad, även om släkten och vänner älskade den. Så varför skriver jag? För att jag inte kan göra något annat. Om jag inte skriver blir jag ett litet monster, en energitjuv. Historierna ligger och lurpassar, kastar sig över mig. Jag kan sitta som passagerare i bilen som är på väg hem, låtsas lyssna på de andra, trumma på instrumentbrädan och fysiskt längta efter tangentbordet. Ord är som en chipspåse för andra. Som ett långsamt förspel. Om jag sedan råkar bli publicerad, det är bonus för mig. Då kanske jag kan jobba mindre, skriva mer.
Då så, då har vi rett ut det. Skriv för att du måste, inte för att du vill tjäna pengar på det. Du kommer förmodligen inte tjäna pengar på det. Alla kan inte bli rockstjärnor. Några måste vara med i kyrkokören.
Vad ska jag skriva om? Utgå från dig själv och dina erfarenheter. Här kommer mitt axplock, mina basnoter, min creme de la creme. Jag använder mina erfarenheter, omvandlar dem till något annat i romanform, blandar och fifflar.
Ensam och utlämnad
Jag växte upp som maskrosbarn i en dysfunktionell familj, flyttade hemifrån som sextonåring. Kort innan dess försökte min pappa döda mig. När jag var liten var jag mamma åt min mamma och mina syskon. Ringde polisen, gömde spriten, tröstade. Exempel på böcker: Mig äger ingen och Svinalängorna. Antingen kan man skriva biografiskt, semibiografiskt eller fiktivt och plocka lite från sin barndom. Länge lekte jag med tanken att skriva en roman om en läkare som möter mannen som våldtog henne som barn. Nu har han hittat ett nytt offer, en liten flicka, som kommer som patient till henne. Nej, det blir inget av med den boken just nu.
Utlänning-kulturella svårigheter
Jag minns några av mina första svenska ord: Kan jag få vatten? Det var hos dagmamman Anette som dumpade oss i ett rum med heltäckningsmatta på morgonen. Vi skulle vara alldeles tysta och inte röra något förrän de hade sovit klart. Jag fick veta av några grannungar att jag var en finnjävel och att jag borde åka hem, även om det var oklart vart jag skulle åka. I mellanstadiet var jag fortfarande finnjävel och skickades till svenska för invandrarbarn. Mina barn skulle förmodligen ha skickats till svenska för invandrarbarnbarn om jag inte hade blivit alldeles folkilsk på förskolläraren. Rasism förekommer. Det går inte att uppleva och förstå rasism förrän man själv blivit utsatt. Folk som inte känner en blir så där obehagligt otrevliga, så att det kryper under skinnet. Falska anklagelser. Bokexempel: Schindlers list, Anne Franks dagbok.
Klasstillhörighet
Jag startade som städerskeunge och klättrade upp till medelklassen. Jag skulle inte tro att jag var något. Klasstillhörigheten sitter i kläderna, huset och uppförandekoden. Det blir ibland alldeles obekvämt tyst i vissa sammanhang, när jag umgås med människor jag lämnade att kämpa i botten av samhället, som inte har råd att gå i pension, inte kan laga en trasig tand. Jag möts ofta av fördomar, för att jag inte kan uppföra mig som jag borde. Som en fyrtioåring med cash. Resor till Dubai, grill och rosé, parmiddagar, kräftskivor. Och när jag gör mig alldeles märkvärdig, påminner de mig. Är inte du dottern till a-lagaren, han som dog ute i skogen. Och vet ni vad det värsta är: att jag valde att utbilda mig för att undgå social fattigdom. Läshuvud kan drabba vem som helst.
Religion
Det här kom kanske lite otippat, men jag är uppvuxen med närvarande religion runtomkring mig. Gud finns och han är kristen. Min pappa älskade att diskutera religion med människor och bjöd ibland hem Jehovas vittnen och mormoner, samtidigt! Jag träffade min man som är ortodox och sedan var jag med i en finsk bibelstudiegrupp när jag var 20+. Numera är jag avhoppad kristen, är troende men inte fixerad vid någon religion. Ett tag samlade jag på änglar. Ett kärt tema som jag kopplar till min senaste, outgivna roman, Hallelujabröderna. Sedan har jag också skrivit End of game- världen som lekplats för själen. Om hur jag fann sambandet mellan vår värld och den som skapade oss.
Förlust
Min bror drunknade fem år gammal, när jag var två år. Det är ett olöst mysterium, hur han lyckades drunkna i några centimeter vatten i ett dike. Blev han mördad? Varför dog han? Hans död blev ringar i resten av min barndom. Det var som en svart hinna av sorg, som ett spindelnät över allt. Man fick aldrig vara riktigt glad. Eller känna sig trygg. Döden kunde ta en när som helst. Jag tänker på filmen Sliding doors. Om bara det inte hade hänt, hade resten av livet förändrats. Hade varit bättre. När farmor dog var det som om botten gick ur mig. Jag hamnade i en ändlös depression, som jag sörjde mig ur. Sörjde klart, tills det inte fanns några fler tårar. Samma sak vid ett missfall. När jag var gravid nästa gång, vågade jag inte tro på att jag skulle föda fram ett levande barn, tills jag såg honom för första gången.
Medialitet
Det finns en fin linje mellan konstnärskap och galenskap. Den heter medialitet. Min pappa blev galen varje skottår och åkte in och ut ur psyk. Jag tror att allt det som hände mig som barn öppnade upp mina mediala förmågor. Som barn blev jag livrädd och stängde snabbt av det. Vilken unge vill se spöken, jag hade trassligt som det var utan dem. Jag kunde inte sova före klockan tolv som barn, måste vaka dörren. Jag hörde hur folk gick i trapporna, men det var aldrig någon som kom fram. Idag har jag försiktigt gläntat på dörren till andlighet, läser ibland i kaffesump, spår i tarotkort (utan någon som helst utbildning), har klarseende, hör andar och får varningar via drömmar. Det här är det som kallas för magisk realism, en förhöjd verklighet. Det är min vardag det. Jag läser av människor väldigt snabbt och som farmaceut har jag en kuslig förmåga att se redan innan de plockar fram sitt id, vilken typ av medicin de behöver. Efter en kurs i Reiki, kan jag se chakran i mörkret, kan läsa av ”energihål” i kroppen genom att hålla handen över. Denna del av mig själv försökte jag förneka väldigt länge, tills det inte gick. Det har med flytten till Gotland att göra. Jag har träffat så många spöken under mina fem år att det inte går att förneka deras existens. Jag bryr mig inte om ni tror det eller inte. Det är som färgblinda har svårt för vissa färger. Ni är spökblinda.
Det var min saliga blandning, det. Gräv där du står, skriv om det du känner till.
Lämna ett svar