Jag drog in ett djupt andetag, när jag gick in med bläckpennan i högsta hugg. Ser det ut som om jag har dissekerat min egen text? Det blir värre. Om ni tror att jag är färdig här, så är ni seriously mistaken. Det är första revideringen av kapitel 1, sedan kommer kapitel 2 och ända bort till slutet. Tillbaka till början, hitta något annat att bli förbannad över och börja om från början, börja om på nytt. En skribents oglamorösa liv. Först skriver jag ett taskigt utkast. Jag har inte tid att drabbas av skrivkramp för att det måste vara fint och tillrättalagt på något vis. Jag hoppar in, djupdyker och gör för det mesta ett riktigt magplask. Det slutliga utkastet kommer att påminna om originalet, har förmodligen samma början och samma slut.
Jag skriver nästan uteslutande på intuition. Personerna som vill bli återberättade kryper in i huvudet. En del av dem bubblar över och kan verkligen återskapa, och en del andra får man dra saker ut ur dem. Ibland supa ner dem. Nu har jag lärt mig att skriva en ramhandling och försöker sedan tvinga in dem i det. Det går sisådär.
Anledningen till att JAG måste skriva om den så många gånger är för att mina karaktärer inte alltid lägger korten på borden. De berättar inte hela sanningen och de kan blåljuga. Förneka att vissa saker har hänt, eller att minnas fel med flit. Det är lite som polisförhör. Man måste hålla sig till samma story varje gång man upprepar händelsen. Och då kryper sanningen fram, så nära man nu kan komma. Jag vet lite mer om dem, eftersom jag har sett slutet. Då kan jag fylla i lite mer detaljer i början. It ain’t over till the fat lady writes THE END.
Lämna ett svar