Om jag ska vara ärlig vilade jag från mitt skrivande i 0 dagar. Den officiella versionen är att jag inte har skrivit på en vecka. Man kan skriva på flera sätt, i huvudet till exempel.
Idag har jag som medlem i ”Författare på Facebook” varit delaktig att elda i fejden om vem som får kalla sig för författare. Får en person som inte blivit utgiven av ett bokförlag, eller en kändis som skriver sin biografi kalla sig för författare? Är man feg kan man kringgå det och kalla sig för skriftställare, skribent, ordmekaniker eller vad man nu vill, utom författare. Well, det verkar som om det finns en inofficiell frimurarorden i vilka som får kalla sig författare, och det är bara de som blir godkända av Författarförbundet, dvs publicerat två verk som håller en viss kvalitet. Nja, det där med kvalitet, det är knappast något som håller för tidens tand utan är högst subjektivt och ligger i betraktarens öga, sorry, om jag trampar på liktornarna. Jag får en konstig känsla i magen, som när de coola kidsen i rökrutan spottade på mina tennisskor när jag gick förbi. Inte en chans att jag får hänga med dem, om det inte blir på deras villkor.
Det jämfördes, om vi går tillbaka till vilka som får kalla sig författare, att om man knäpper några kort med kameran, är man då fotograf. Sådant som man gör till hushållsbehov är knappast ett yrke. Nåväl, jag skriver knappast som hobby eller för hushållet, eftersom familjen vid det här laget har tröttnat på att läsa mina alster för det är för mycket. Jag tror mitt skrivande mer är som en OCD-variant, om jag inte skriver mår jag dåligt och känner mig självmordsbenägen. Är då mina romanfigurer en del av mina tvångstankar, för de är synnerligen levande.
Efter att ha skickat Hallelujabröderna till testläsarna, vilade jag officiellt i en vecka vilket sammanföll med en envis förkylning. Nu är jag i tagen igen. Och fastnar. Ska jag skriva i nutid eller dåtid, ska jag ha en huvudperson, ska jag skriva i tredje person och ska jag ha en allvetande som då och då andas över oss och viskar orden: Hon ser riddaren stå orörlig i ett hörn. Och sedan raskt in i hennes huvud igen. Och vilken genre? Ska det vara porr, romance, fantasy, västern eller en relationsdrama? Och hur ska jag hålla min humoristiska sida i schakt? Jag tror jag släpper lös den den här gången också. Blir så mycket trevligare för mitt tvångsskrivande.
Så då har jag valt detta och ritar ett första utkast, ritar…. en stor vass våg. En rak linje är början, sedan svettigt uppåt till orgasmen, jag menar klimax, och sedan nedförsbacke som på spinning där de lovar att man får vila lika mycket som man har spinnat, men nej. Och däremellan ska huvudpersonen ha blivit något klokare. Och det mina läsare kommer att bli jobbigt. Hon har bytt jobb väldigt ofta och bytt karlar lika mycket och slängde ut skitmycket pengar på en internetbaserad kortkurs. Hon har blivit lurad, slagen och bedragen och så ska jag ha lösningar på hennes problem. Oh please! Gå och skaffa en terapeut. Aha, sa du att du är en intuitiv medial coach, som betyder? Har du diplom? Nähä! Jag hittade förresten på hennes utbildning, men såg att det fanns en sådan, och det var ungefär som jag befarade 🙂
Jag plitade in lite händelser i den här vågen, vilket födde fler tankar. Det måste finnas en logisk förklaring till varför hon gjorde det och det. Det är lite som att ljuga för mig, då jag har resultatet framför mig och sedan kan gå tillbaka och frisera allt så att det rimmar ihop.
Borde verkligen börja skriva nu, när jag har plitat ihop en någorlunda handling, men jag har drabbats av första kapitlet-skräcken. Tänk om mina läsare inte vill fortsätta läsa efter första kapitlet? Jag kan inte börja senare i handlingen, vilket ni kommer att förstå när ni läser den. Jag får väl skriva in sex i scenen så att ni kan ta fram chipspåsarna, låsa in er i ert barnförbjudna sovrum. Eller inte. Vi får se.
Lämna ett svar