Är den död?

Jag försöker påbörja ett nytt manus efter Hallelujabröderna, men den är ljummen som en kopp bittert te där tepåsen doppat lite för länge. Jag befarar det värsta, att det är dött, manuset alltså. Det är risker jag får ta, inte mitt val, när historierna hopar sig på varandra. Det är lite som när man träffar den rätta partnern och plötsligt får alla av motsatt kön vittring på en. Kolla hit, här finns en som vi kan ragga på. Det är som om man utsöndrar någon form av feromoner. Jag har ingen riktig koll på var idéerna kommer ifrån, men nog fan ställer de sig i kö så fort man får tag på en skrivduglig historia, från att ha ingen idé till tusen idéer. Nåväl, jag gör halvivriga återupplivningsförsök. Jag ger manuset en vecka och sedan ger jag  upp. Jag är inte född med tålamod så det är vad jag längst kan sträcka mig till. Jag har en kustlinje full med halvdöda fiskar, manusidéer, som sprattlar på sanden och försöker hålla andan. Visserligen kan man dela med sig av sina historier och kasta tillbaka dem i havet, men jag är lite av en samlare.

Det finns en synopsis, en tanke bakom kaoset, vad som ska hända, men huvudkaraktären kan jag inte bli riktig klok på. Hon är alldeles för rörig och har lika lite koll på sina före detta pojkvänner som sin ekonomi. Det är dags att intervjua henne:

JAG: Ditt namn tack!

HUVUDPERSONEN: Rebecka Olausson, men jag funderar på att byta mitt namn.

JAG: Över min döda kropp! Du har snart bytt ut allt med dig, pojkvänner och yrke. Ska du börja plastikoperera dig också?

HP: Tycker du att mina bröst ser för små ut? Johan sa att mina knappt syns.

JAG: Det är för att han jämför med sin ammande frus, den skitstöveln.

HP: Men han sa att han skulle lämna sin fru när barnen är större.

JAG: Oh please, och ändå gjorde han henne gravid medan ni var ihop. Jungfrufödsel?

HP: (Snyft!) Nu när du säger det. Är jag för blåögd?

JAG: Ja! Du väljer helt fel pojkvänner.

HP: Det är inte jag som valt dem.

JAG: Nej, just det. Det börjar som onenight-stands och sedan kan du inte bli av med dem.

HP: Det är inte mitt fel att de stannar.

JAG: Har du prövat med att köra ut dem? Du pratar fortfarande med Marcus.

HP: Han är väldigt trevlig. Det känns skönt att ha honom.

JAG: Det måste kännas skönt att han inte kan lura dig på mer pengar, för du är pank på riktigt den här gången.

HP: Han har ett spelmissbruk. Det är inte hans fel.

JAG: Och Patrick då? Han sålde bostadsrätten och kastade ut dig.

HP: Ja, men det var för att jag inte ville flytta till USA, bli hemmafru och föda hans barn. Han sa att det var det vi kommit överens om.

JAG: Kommit överens om? Du menar att göra dig till en beroende flerbarnsmorsa med mindre pengar än barnen som åtminstone kommer få veckopeng? Jag kan inte minnas att han har sagt något om det.

HP: Han sa att det var underförstått, eftersom han är amerikan och allt. Jag borde ha förstått det. Jag har lurat honom på några år, bestulit honom ungdomen.

JAG: Så bekvämt för honom. Nå, vad är din plan?

HP: Jag ska flytta in i mormors gamla torp på Gotland och starta en coaching-praktik.

JAG: Har du sparkapital? Eller lokal?

HP: Nej, men jag har mammas bensinkort och hon har fyllt kylskåpet med mat. Det ordnar sig nog.

JAG: Du är naiv som en fyraåring.

HP: Det var inte snällt sagt. Jag är faktiskt 29 år, fyllde för 11 månader sedan.

JAG: Du är praktiskt taget 30 år.

HP: Ålder är bara en siffra.

JAG: Är det sådant du har lärt dig på din kurs, Medial intuitiv coaching, som du betalade   30 000 kr för, en internetbaserad 3-veckors kurs?

HP: Hur visste du det?

Jag blir galen på henne. Hon har noll koll. Jag hoppas hon hittar en lokal, så historien kan börja.