När jag somnar hamnar jag i en annan värld. Jag vet aldrig var, vad och när. Den är en verklighet, om än hjärnans skapelse anpassad till mina preferenser och erfarenheter.
Det jag bär med mig i vardagen är alla dessa hus jag bott i när jag sover, min själs boningar. Och det är dessa hus som följer med mig när jag skriver.
Jag minns ett enplans-hus, vitkalkad och fyrkantig i sitt yttre, men när jag går in genom altandörren är huset fullt med minglande människor med vinglas i handen. Jag dras mot ett par tunna turkosa gardiner som fångar upp vinddraget från altandörren och viskar mot mig, vinkar med sina gardinhänder. Kom, här bakom mig, efter mig, finns lugnet. Här finns inga människor som stör dig. Jag vaknar och känner det silkeslena tyget i min hand, en rest från drömmen.
När kommer du? Den åldrade mannen står vid ett gult hus som visar sig vara ett terränghus. Ett anspråkslöst hus från ena sidan, men från trädgården ser man att huset har flera våningar. Allt är möblerat efter mina önskemål. Han har väntat en hel livstid på mig, min livstid. När jag har levt färdigt, väntar detta mig. Ett hus där varje skåp är måttanpassat och flyter perfekt in i varandra. Jag känner honom inte, eller borde jag? Ivrigt pekar han på husets detaljer, som en stolt snickare som byggt allt med sina egna händer, medan han väntade på mig.
Jag går över böljande trägolv, ett vindsloft, som sträcker ut sig i oändligheten. Golvet är vågigt, inte för att det är trasigt, utan för att golvet går lite upp och ner, följer ett mönster där hörnen får golvet att svänga lite extra mycket. Trä, trä, trä. Våningen är inte färdig, men redan nu kan jag se hur fantastiskt den kommer att bli. Allt du vill ha, bygger du upp. Vad sägs om det här utrymmet? Vore det inte vackert med ett barnrum här, en klädgarderob först, en egen liten hall. Jag följer trägolvet som får mig att tro att jag står på en kulle, sträcker sig neråt och försvinner i horisonten. Måste ner och titta vart det leder mig. Det är inte bara träet som fascinerar mig, utan det är att den böjer sig för våningens väggar som inte följer vanliga krav på rakhet, som en organism som anpassar sig vartefter. Måste känna det hårda golvet mot mina fötter och jag börjar springa. Plankorna svarar mig, först tyst och sedan alltmer högljutt, som ett eko från mina fötter.
Lämna ett svar