För några dagar sedan var jag färdig att kasta in handduken. Jag låg i soffan och grät ögonen av mig. Med nytorkade ögon och tårvåta ärmar lade jag snyftande fram mitt ärende till min man. Jag skulle sluta skriva. Det har jag sagt en miljon gånger, men den här gången var det sant. Vad är det för idé att skriva om det inte leder någon vart? Ja, jag älskar att skriva, men det finns andra hobbies som inte är så tidskrävande och enstöringsbetonat. Mer tid med familjen och slut på slöseriet med papper. Det fanns bara en hake. Jag måste till doktorn och få ångestdämpande och antidepressiva, för jag klarar inte av att sluta skriva utan hjälpmedel. Ett tolvstegsprogram för exskribenter. Steg 1, inse att jag är ordberoende…
Jag tänkte att eftersom jag inte är etablerad författare innebär det att jag inte är en särskilt bra författare. Det är lika bra att lägga av. Som ett sista hopp letade jag efter litteratur för att stärka mitt beslut, att sluta eller fortsätta skriva. Jag hittade Angela Lee Duckworth som skrivit Grit- the power of passion och perseverance. Tidigare har jag lyssnat på hennes Ted Talk om Grit. Grit skulle kallas en förmåga att bli bättre på en färdighet. Man har lusten och uthållighet, man håller sig till uppgiften även när det är svårt, är envis, och man jobbar hårt med det. Talang säger bara hur snabbt man kan bli skickligare, men om man inte anstränger sig kommer man inte att bli bättre. Det spelar ingen roll hur bra utgångspunkt du hade.
När jag skulle börja högstadiet hade jag min mellanstadielärares ord ringande i mina ord. Jag var tafatt, inte speciellt duktig och jag var inte särskilt duktig på svenska heller. På toppen av det rekommenderade han mig att inte välja tyska som andraspråk eftersom jag hade fullt sjå med svenskan och finskan som samsades i min begränsade hjärna. Han föreslog att jag skulle ha engelska som tillval. Först blev jag ledsen, men sedan tänkte jag att nu ska jag visa gubbjäveln att jag kan.
Jag hade ingen som helst studievana, visste inte hur man gjorde, men by God jag skulle klara av det. Hemifrån fick jag inget stöd eftersom varken mamma eller pappa hade någon studievana. Jag kommer ihåg att jag läste in sidorna i vilket ämne som helst på kassettbandspelaren. Jag skrev ner all text i böckerna, läste högt och sov med hörlurar på mig. Det gav resultat. Min fysiklärare brukade springa runt i lärarrummet efter varje provrättning och skryta om att hans elev fått alla rätt på provet igen. Min tyskalärare trodde att jag var tysk och det slutade med att jag fick femmor, högsta betyget på den tiden, i de flesta ämnen. Jag var fruktansvärt envis och tänkte inte låta någon begränsa min förmåga och min framtid. Nu trettio år senare är jag färdig att kasta in handduken, för att jag inte får resultat av mitt skrivande. Ursäkta?
Ny lyssnar jag på ljudboken Grit som finns i Storytel och skaffar jävlaranamma. Det kanske är så att tiden inte är mogen för stående ovationer i fullsatta hörsalar, men by God jag ska dit. Det krävs envishet, sisu, uthållighet och skrivande. Visste ni att John Irving som skrev Garp och hans värld har dyslexi? Kan han så kan jag.
I ärlighetens namn har jag fått en enbokskontrakt på bokförlag och jag har läsare som älskar mina skriverier, men jag blir helt enkelt deppig för att jag inte ser resultat på den tidsspann jag hade tänkt ut. För varje manus blir jag bättre, upptäcker felen tidigare och korrigerar dem, utvecklar historierna och hittar min röst. Så varför ska jag sluta skriva? För att umgås med familjen? Bah! För att jag inte får något ut av mitt skrivande? Förbannad lögn, jag ertappar mig själv gång på gång skratta mig dubbelvikt. Jag kan inte lova att jag inte hotar med att sluta skriva, men svackorna blir kanske mindre med tiden.
Lämna ett svar