Först tänkte jag ta en vilopaus från skrivandet, men beslöt mig ändå för att skriva. Det finns en historia som vill bli berättad. Jag känner suget och hugget i mellangärdet, skriv kvinna. Jag skriver, men det blir ingen magi. Allt jag skriver är krystat och ansträngt, skrivet med mina fingertoppar än hela mig. Har jag tappat stinget? Är det nu jag verkligen ska sluta skriva, för att jag inte längre kan?
Jag skriver ur ett perspektiv, kommer till sidan 15 och det tar stopp. Inte historien, men mina ansträngningar. Jag väljer ett annat perspektiv och samma sak, vid sidan 16 tar det slut. Det är inte sidor skrivna non-stop. Det har tagit dagar och timmar att få ner det.
Det var en jordbävning i mitt huvud, och i epicentrum av det satt jag och tänkte, vem fan skriver jag för egentligen? Sluta ansträng dig. Cut to the chase. Skriv rått, skriv enkelt, men för fan skriv det som du tror är sant. Ingen historia är sann, inte ens en självbiografi, för det vi tror oss i själva verket ha upplevt är ett hopkok i vår hjärna. Vissa detaljer är sanna, men det vi tror är sant är oftast inte det. Känslorna är det sannaste vi kan skildra.
Jag skrev om historien. Orden är banala och enkla, men ändå sanna för mig. Historien vill bli berättad så här. Jag har skrivit 5800 ord i ett enda svep, vilket är mer än jag har skrivit i ett sträck på jättelänge, kanske aldrig. Hoppas, hoppas det håller i sig. Det är mig det beror på. Vågar jag vara sann mot mig själv?
Lämna ett svar