Blixtlåsdialoger är inte roliga alls, där en mening går in i det andra, när två personer samtalar med varandra.
”Hej, hur mår du?”
”Tack, bra. Och du?”
”Jo, jo. Bra.”
Trååååkigt! En dialog kan användas för att förklara relationen mellan de två utan att behöva skriva läsaren på näsan. (Hon var en känslokall kvinna som inte brydde sig om andra.) Det blir en del av gestaltningen.
En mor talar med sin dotter som fått sitt första barn.
”Du har blivit mormor, en flicka.”
”Jag hoppas du inte väljer namnet Sara som du tänkte först. Ingen i släkten heter så.”
”Det tog tolv timmar. Hon kom ut med sugklocka.”
”Hon är i alla fall ute nu.”
Dottern vädjar till moderns känslosamma sidor. Hon plockar inte upp det utan svarar objektivt, kanske en gnutta egoistiskt för hon vill inte att barnet ska heta Sara. Varför skulle hon bry sig om namnet? Det väcker också tankar. Varför frågar hon inte hur dottern mår, varför låter hon inte glad o.s.v.
Lämna ett svar