Jag har börjat räkna hur många fullständiga manus jag har skrivit. Två böcker har getts ut via Recito, Hem jävla hem och End of game-världen som lekplats för själen. En tredje, Fjärilen i rummet, ska ges ut på Bokförlaget Mormor i april. Hallelujabröderna är nästa bok som jag hoppas blir antaget av bokförlaget. Sedan har jag manus som jag har skrivit, men inte har redigerat: Och så var allt som vanligt igen, Ett husspöke till salu, och Konsten att koka soppa på spik. Sedan har jag diverse halvfärdiga manus som väntar på att jag ska få upp geisten.
Det finns ett manus som har gäckat mig länge. Vad jag kan minnas handlar det om 7-8 år tillbaka i tiden. Nu har jag äntligen tagit itu med den, börjat i alla fall. Ca tolv kapitel har redan skrivits och nästan hela handlingen finns i mitt huvud. Jag är inte helt säker på slutet. Tidigare har jag ryggat för manusets komplexitet, det storslagna i historien som jag inte har vågat röra med mina ofärdiga fingrar. Nu ger jag mig i kast med det och färgar det med mitt sinne. Allt måste skrivas om, givetvis. Det har hänt en hel del på åtta år. Historiens kärna utspelar sig i nutid och explosionen av medias inblick i våra liv och vår hantering av olika appar som ska förenkla våra liv, men egentligen förkortar vårt riktiga liv, det måste med. Hela handlingen flyttas med andra ord framåt.
Det har hänt saker med mig också. Jag har blivit säkrare med orden, tvekar inte lika ofta. Känner till hur man lyfter fram dialogen, är bättre på att gestalta o.s.v. I går lade jag upp projektet på Scrivener, typ som word för skribenter. Jag gillar Scrivener, det finns inbyggda post-it lappar på en korkbräda. Jag skrev ner handlingen, viktiga punkter, på varsin post-it lapp, det blev minst 47 kapitel. Herregud, jag har aldrig skrivit något med så många kapitel. Det var nästan så jag lade ner hela skiten. Hur gör man? Då tänkte jag på Anne Lamotts bok Bird by bird, vilket ska tolkas som word by word. Jag skriver ett ord i taget. Jag tar ett kapitel i taget, reder ut handlingen i varje kapitel och börjar skriva. Inte läsa vad jag redan har skrivit. Bara rakt framåt. Problemet är också att manuset har olika lager, nutid, dåtid, framtid. Ett lager i taget. Så finns det olika sanningar också, den sanna versionen och den skrivna. En version i taget. Det är lite som ett musikstycke. Du lägger lager för lager. Ton för ton. Ackord för ackord.
Till helgen ska jag börja skriva. Ett kapitel i taget. Boken blir kanske klar om ett år, det är ändå 47 kapitel, eller två år, ett kapitel per två veckor. Boken blir inte gjord av att problematisera skrivandet. Den blir till genom att skriva, ord för ord. Varken mer eller mindre. I morgon börjar jag. Wish me luck!
Lämna ett svar