Det här inlägget skriver jag med andnöd, när jag tar en liten paus och är mig själv. Jag har vid sidan om mitt heltidsknäck och trebarnsmammaskap åtagit mig deltidsknäck som skribent. Jag skriver åt andra med andra ord. Det är oerhört lärorikt. Jag har lärt mig saker jag inte visste om, inte visste att jag kunde lära mig och som jag inte trodde jag kunde koncentrera ner till visdomsdroppar.
Jag har blivit en Yesman, ni vet den figuren Jim Carrey spelar, han som säger ja till allt. Jag är Yes-kvinnan utan att använda diskmedlet ifråga. Kan du skriva trehundra ord om muggar, yes, yes. Något om hur man tovar, yes yes. Vet inte ett yxskaft innan och nu kan jag det som rinnande vatten.
Är jag komplett galen som ger mig in i det när jag borde skriva prosa? Det finns en visdom i galenskapen. Om jag blir snabb, kan snappa upp nya saker, finns det inget som kan hejda mig. Dessutom får jag feed back när jag skriver, vilket är värt minst en triljon. Enda kruxet är väl att jag inte kan gestalta yvigt som jag brukar utan måste stävja in mig själv till journalistisk stil. Och hålla deadline. Jag har vissa masochistiska drag och njuter av att känna piskan vina. När adrenalinet flödar i kroppen då lever jag. (Mycket säkrare än att bestiga berg förresten)
Lämna ett svar