Jag har börjat skriva. Jag skriver alltid, men nu har jag börjat SKRIVA. Det är fruktansvärt läskigt. Det är som en ryggradsoperation, där nerven har blottlagts och nu ligger på huden i väntan på att bli instoppad igen. Så länge nerven ligger som en kabel på kroppen känner jag allt med mitt hjärta.
Jag läste i tidningen Skriva att en bra historia tar lång tid att utveckla. Stackars mig, det kan ju inte vara bra det jag skriver. Det rinner ur mig, så länge jag inte kupar handen under den och försöker styra strömmen. Då blir det stopp. Min man, min största kritiker, fick förstakapitlet uppläst av mig. Han bad mig läsa om den, när jag var klar. Det har han aldrig bett om. Sexigt, var hans svar. Hans standardsvar brukar vara hmmm. Det finns något där. Och denna något, kan det utvecklas? Jag drar och drar i trådarna,det kommer ut mer. Tänker att jag ska skriva tills det tar stopp, och sedan gömmer jag den i Dropbox om flödet tar slut. Den växer organiskt, det finns en stomme bakom, men historien klänger som en ranka, växer till något större.
Det känns som om historien blottar min själ, själen som ligger bakom glas och har ersatts av en annan själ, den jag vitt och brett skaldar om. Jag går sönder, skrynklas ihop. Hur fan ska jag våga lämna ut den här om den blir klar? Nej, jag skickar ut den till världen, och sedan går jag under jord. Jag vill skriva om henne, kanske är det inte kraset av när något går sönder jag hör och som skaver och skär ut min hud tills jag blöder. Det kanske är jag som blir hel igen, att det krävs lika mycket våld att få ihop en människa som att krossa henne.
Lämna ett svar