Det var sista gången som jag läser högt från mitt råmanus till min man. Han blev chockad. Visste inte att jag hade det här inom mig. Inte fan vet jag. Inne, ute, någonstans. Ska någon läsa det här? Inte till en början, kanske senare. Det beror på. Om det blir ett manus med en röd tråd, för just nu skriver jag hyfsat organiskt. Det finns en plan med det. Det kallas själslig rensning. Jag var med om en händelse på jobbet som triggade igång gamla barndomsminnen. Som en sann intuitiv författare har jag fått konstanta drömmeddelanden att jag måste ta itu med själen. Nu har jag cirka en månad på mig, enligt min drömfe. Det är bara att skriva utav helvete.
Det har alltid funnits någon form av censur i mina texter, men med tiden har det tänjts ut som ett gammalt resårband. Jag är inte ens samma person som jag var när jag flyttade till Gotland, det gamla myntade begreppet från klarhet till klarhet. Nu tar jag bort min censur och lyfter helt på locket. Inte en enda gammal känsla ska ligga kvar under en övertuschad rad. Allt ska ut och vädras ordentligt. Riktiga händelser är ändå värre än fiktiva sådana. Jag lyckas inte riktigt förmedla lukten eller det där konstanta illamåendet som rullade som en centrifug magen.
Jag skriver, drar djupa andetag, skriver igen. Jaget slår mig med en kall och fuktig handflata över ansiktet medan jag skriver. Egot ligger någonstans och myser, tänker att det här blir jävligt stort det. Själen tänker att den skiter i både jaget och egot. Utan själen finns ingen människa, det är minnesdna:t som nu reparerar gamla hårddiskar och återställer. Att jag har börjat svära som in i helvete är bara det ett tecken på att något har hänt med mig.
Lämna ett svar