Jag vann inte tävlingen, men jag hade hysteriskt kul när jag skrev följande novell. Lektören Synöve B Dufva utlyste en tävling där följande ord skulle vara med:
chokladfontän, kortege, turistfälla, flanell-lakan, kardanaxel, ögontjänare, våtrumstapet, stalltips, kaveldun, dubbla budskap, struthatt, påskhare, karelsk stek, aura och tuppjuck. Samt dessa tre meningar:Piss i Östersjön. Om hon kommer, kommer inte jag. Vasektomin blev visst misslyckad.
Den skulle även innehålla ett mysterium och något glädjefyllt. Minst 2 karaktärer skulle också vara med, varav den ena skulle heta kusin Greta. Grattis vinnaren! Nu hänger jag inte läpp utan här får ni mitt bidrag, som jag givetvis tycker är bäst utan att ha läst någon annans bidrag:
Finsk påsk
Jag och min nya fru Aino skulle fira påsk med kusin Greta i Visby. Aino var släkt med henne förstås, eftersom det på min sida inte fanns tokiga, excentriska finnar. Gotlandsbåten anlände i tid till hamnen, men vi hamnade mitt i en kortege bestående av en påskhare och tusen häxor som desillusionerat pickade pokémonfigurer vid vattnet som yra höns, då deras ledare inte hade hittat takten och hade fastnat mellan två GPS-konfigurationer.
”Jävla turistfälla”, sa jag. Aino nickade till svar. Kusin Greta hade flyttat till Gotland enkom för att det var närmare Finland utan att vara grannlandet. Aino var hennes rövslickande ögontjänare, då Greta inte bara var krasslig utan även satt på en stor förmögenhet. Greta skulle behöva dö inom den närmaste månaden för vår våtrumstapet i badrummet skrek på den sista refrängen. Kusin Greta hade drabbats av en segt utdragen hosta, som ingen visste var den kom ifrån, och blodet svallade över kanten i lungsäckarna på den postmenopausala kärringen. Med lite tur skulle hon vara en uttorkad mumie innan Valborg.
”Bilen vibrerar som vår säng”, sa Aino. Jag kunde inte annat än att hålla med. Det var något fel med kardanaxeln. Jag beslöt genast för att vi skulle lämna bilen vid Almedalsbiblioteket och promenera bort till kusin Greta som bodde i ett stort hus vid Ryska gränd, där hon trivdes alldeles utmärkt trots sina antikommunistiska åsikter.
”Har du sett vad gulliga kaveldun”, sa Aino och pekade ner i dammen där änderna simmade. Det fick mig att tänka på vår ofrivilliga barnlöshet p.g.a. en olycksalig händelse involverande en vass sågklinga och mina familjejuveler. Det var inget jag sörjde, för hon och jag skulle inte få annat än en kull fula skilsmässoungar. Ett piss i Östersjön senare gick vi genom porten vid Kruttornet.
Kusin Greta var visst inte hemma. Det gjorde inget, för hon hade anförtrott oss med gömstället till extranyckeln. Den dinglade i påskriset utanför dörren.
”Vi ska inte ta och bekanta oss med sängen”, sa jag till Aino och hoppades att hon fattade vinken, vilket hon inte gjorde. Hon var nästan vacker och nästan rik, och det senare skulle ändras så fort kusin Greta dog, men dessvärre mycket korkad.
”Hon har bäddat med flanell-lakan ser jag”, sa jag och klappade på sängkanten. Aino tittade oförstående ner på sängen.
”Om vi skulle ta och knulla”, sa jag då.
”Jag tycker du använder dig av dubbla budskap”, gnällde hon men följde ändå lydigt med under täcket där jag slet av henne kläderna ändå ner till bh-inlägget. Till slut låg hon som en skrovlig planka på det värmebeständiga lakanet.
Mitt i, när jag äntligen hade fantiserat ihop en kvinna så olik min fru, knackade det på dörren.
”Det är kusin Greta”, sa kusin dito.
Men vad fan. Jag trodde jag skulle få tuppjuck. Hon var inte alls med i mina orgasmdrömmar.
”Jag tycker vi släpper in henne. Det är ju ändå hennes sovrum”, sa Aino och försökte resa sig upp.
Jag tänkte då inte få några stalltips av en gammal hagga.
”Om hon kommer, kommer inte jag”, sa jag och menade det. Det var knappt att jag ens kunde komma med bara min fru i rummet. Aino låg kvar i sängen och lät mig bli färdig, för jag hade trots allt tagit en Viagra som skulle ge full valuta för pengarna.
När vi gick in i vardagsrummet sprang kusin Greta fram till mig och gav mig en ljudlig kyss på munnen och trädde en struthatt på mitt huvud. Det var visst någon finsk tradition.
”Först blir det karelsk stek och sedan chokladfontän, för att hylla våra franska kontakter”, sa Greta. Hon hejdade sig och log illmarigt mot oss när hon höjde glaset med Koskenkorva där frysta lingonbär försökte livrädda varandra.
”Noterar ni något nytt med mig?”
Vi hade ingen aning. Hon såg inte likblek ut, hostade inte, men det kunde bero på att hon hade modulerat sin fryspunkt med alkohol och var glad för att träffa sin favoritkusin, den enda släkting hon hade kvar i livet.
”Jag har nya lungor”, sa hon glädjestrålande. Hon skulle leva i minst tjugo år till avslöjade hon. Hennes förra lungor hade mystiskt nog lagt av, sjunkit ihop som pyspunka, men nu var hennes nya välfyllda och fräscha som ett par fabriksnya cykeldäck.
”Stopp!” sa kusin Greta när vi närmade oss köttbiten med en slev stor som en pizzaspade. Hon ställde sig bredvid Aino och granskade henne ingående.
”Det är något med din aura. Jag ser att den skimrar i silver”, sa hon.
Det sa mig inget.
”Du har befruktat henne ikväll. Vasektomin blev visst misslyckad”, sa kusin Greta och smällde händerna på sina knäskålar och skrattade så att hennes löständer föll i takten som ett par välorganiserade kastanjetter.
Lämna ett svar