Jag har så mycket att skriva om, men jag är splittrad, eller så är det orden som strejkar. Det är inte första gången det händer. Jag kan skriva, det är inte det, men det lyfter inte. Har jag kanske för höga krav?
Det är förmodligen flera faktorer samtidigt. Det händer för mycket i mitt liv just nu. Min son tar studenten, den andra gymnasiestudenten ska lämna in sina uppgifter i tid för att få sina betyg. Och jag befinner mig i ett grubblande stadium, vilket jag inte tänker gå in på här. Fjärilen i rummet skulle ha getts ut i april, den har ännu inte getts ut eller lämnat tryckeriet. Inställd bokreleaseparty. Hallelujabröderna läses just nu av ett dussin lektörer som förmodligen kommer att mala sönder texten till små korta stavelser, som jag sedan snyftande och kränkt in i själen (hallå, det är mitt vackra barn ni hånar) kommer att rätta ända in på senhösten. Jag har anmält mig till en skrivkurs på distans i sommar och en fysikkurs. Utbränd är kanske ett annat ord för mitt tillstånd, lika med oförmåga att tacka nej till roliga projekt.
Jag vet att glädjeskrivandet finns där någonstans inuti mig, det är därför det gör ont. Det kanske lossnar när finska släkten kommer, mina finnar som får mig att rodna både stolt och av skam när de skjuter ord med höften som när en full auktionsutropare säljer ut sitt ex bohag och basunerar ut hennes tidigare välbehag till allmän beskådan. Inga ord sys in eller får livstid. Koskis står på tapeten trots att den numera är vin-in-box som gäller. För dem är jag lite av familjens stolthet, vågade ut på okänd terräng, med en vässad penna som iakttar människorna som myllrar omkring och tror att de gör något unikt när de i själva verket följer strömmen. Jag i sin tur är stolt för min släkt som vågar vara som de är, utan att sudda ut sin identitet och bli något massproducerat. Ge och ta, ta och ge. Jag hoppas jag får ett paket imorgon och att i paketet finns fantasi.
Lämna ett svar