Ju mer jag skriver, desto större blir mina kunskapsluckor över vad jag inte visste om språket. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag kasta mig över alla universitetskurser i svenska och filosofi. Först lär jag mig grammatik och vilka stilar som finns, sedan något att skriva om genom att studera de stora filosoferna och sedan skulle jag bryta mot varenda språkregel som finns utan att det spelade någon roll. Ett ord och en punkt, efter varandra som pärlhalsband, ljud, rim och associationer. Istället får jag nöja mig med det jag lärt mig genom diverse skrivkurser och alla frågetecken som livet kastat efter mig, som jag nu i efterhand försöker förstå.
Tänk att ord kan användas till mycket. För att rada upp varor i en inköpslista, för att skriva en betraktelse, eller något bara rent objektivt: mannen lutar sig mot lyktstolpen. Du kan linda in underbetydelser, sorg, hat, kärlek, saknad. Du kan skriva magiskt. Med samma ord som om de var byggstenar av underordnad betydelse och bara känslan räknades.
”Genom fönstret iakttog jag regndropparna som suddade utan hans steg.”
”Där går han, som om han ägde hela världen, och flinten lyste som månsken, ful som fan, men en ny smal fru vid sin sida hade han minsann.”
Jag tror böcker gör oss till bättre människor. Vi smyger in i en annan människans tänkande hjärna, som om vi var på studiebesök, och lär oss ett nytt förhållningssätt till världen. Du behöver inte gilla den, men förstå att det finns andra sätt än ditt sätt, andra kulturer, andra livsöden och problem. Vår inlevelseförmåga växer och med det vår empati.
Lämna ett svar