Jag testar att skriva en novell som för mig är en typisk finsk historia som skulle ha kunnat varit taget från salig fars humorskatt. Mitt finska jag är mycket mustigare än det jag har knåpat ihop med egna ord på svenska. Finska liknelser är både oförskämda och roliga på samma gång. Sedan jag upptäckte att jag vågade skriva fula ord, har det inte varit någon hejd på fantasin. Min man skakar på huvudet och undrar varför jag vill skriva snusk och det är en fråga för min terapeut, om jag hade en. Det är nog för att jag i själ och hjärta är en arbetarklassfinne och när jag skriver kikar den fram. Jag är nog en korsning av Arto Paasilinna och en kontaktannons i FIB-Aktuellt.
Om du vågar läsa, så här är den, I väntan på Döden.
Lämna ett svar