Som fågeln Fenix reser sig mitt manus ur askan

Mitt manus Hallelujabröderna har granskats av tolv personer som utbildar sig till lektörer. Skrämmande? Absolut. Lärorikt? Definitivt.

Jag har hittills gett ut två böcker, Hem jävla hem och End of game- världen som lekplats för själen. Min tredje bok, Fjärilen i rummet, väntar på ett definitivt utgivningsdatum. Jag skulle gärna vilja tro att jag är fullärd i och med dem, men så är inte fallet. Vem som helst kan skriva en bok, om man har tålamod att avsluta manuset, men att skriva en bok som sticker ut i mängden är desto svårare. Därför gav jag lektörsgruppen manuset Hallelujabröderna för att de ska hitta alla fel som går att finna i det. Det var så många fel att jag blev nedstämd och tänkte att det aldrig kommer att gå. När jag hade surat färdigt började jag se detaljerna och vad som var gemensamt för lektörerna i deras kommentarer. Här kommer ett axplock av vad jag behöver arbeta med:

• gestaltning. Istället för att beskriva behöver jag gestalta mer, för att ge färg åt historien
• mer dialoger. Det behövs mer dialog för att läsaren ska kunna sympatisera med karaktärerna, lära känna dem och för att inte få deras personligheter skrivna på näsan av den allvetande berättaren. I dialogerna ska det framgå hurdan personen är.
• miljöbeskrivning- mera miljöer. I vissa scener är jag för detaljrik, medan i andra scener får läsaren ingen information och läsaren blir lämnad i mörkret
• för mycket återblickar- återblickarna rör till det. Jag kommer att börja med en helt annan inledning så att det blir mer kronologiskt.
• vems perspektiv- den allvetande berättaren och huvudpersonen Harald är lika varandra, vilket gör det rörigt. Vem tänker och vem pratar. Big mistake! Min allvetande berättare ska  bli mer neutral, så det så.
• för mycket kontroversiella tankar och åsikter, däribland för mycket onödiga sexskildringar- just det här blir svårt eftersom jag med manusets tema redan upprör många läsare. Färre sexscener, mer romantik. Klart!

Sedan fanns en rad andra åsikter om manuset, såsom grammatikfel, hänsyftningsfel och en miljon andra fel såsom att en hund inte har en sträv tunga.

Personligen tycker jag att det är bra att anlita en lektör. Jag såg inte vad jag gjorde för fel förrän jag fick det förklarat. Mina blinda fläckar har blivit färre och har krympt i storlek. Jag kan inte göra något åt att svenska är mitt andra språk, men det kan jag få hjälp med. Jag känner nybörjarskribenter som går igång med glödande försvarstal så fort man petar i deras manus. Det är som om livet stod på spel. Så här tänker jag. Om jag gör eller skriver fel vill jag ha det påpekat om jag ber om det. (Däremot blir jag upprörd om någon oombedd börjar peta i mina texter. Hands off!!!)Jag blir alltid misstänksam om någon bara har positivt att säga om mitt manus. Om jag ska kunna bli bättre på att skriva måste jag få veta vad jag behöver förändra. Skriva är inte svårt. Skriva bra är väldigt svårt och att få läsaren att röras till tårar av mitt manus är jävligt svårt. Jag vill nå nivån ”jävligt svårt”. För att nå den nivån måste jag stycka mitt manus, skriva om och vara mycket kritisk till allt nytt jag släpar in i storyn. Allt handlar om när jag anser mig vara färdig med Hallelujabröderna. The game has just begun!