Jag har varit i Norrland med min familj. Och jag har upptäckt att vi har olika uppfattningar om vad som är kul. Dottern gillar att ligga i sängen, yngsta sonen att kolla tv-serie efter tv-serie och äldsta sonen fullt upptagen med att lära sig ett nytt språk, dataspråk eller ett annatland-språk. Nu när jag tänker efter, vad gillar min man egentligen? Han satt mest och målade och klagade över att pappret sög åt all akrylfärg. Jag studerade dem och alla människor runtomkring mig och upptäckte att vi lever olika liv fast på samma planet, på samma punkt geografiskt sett.
Jag tror inte jag är kapabel att skriva en bok om en norrlänning. Jag kan skriva flera olika varianter av mig själv, med såväl behagliga som mindre behagliga sidor av mig själv. För att skriva en roman med en norrlänning boende i en avsides ort behöver jag veta förutsättningarna för ett sådant liv. Oh, boy, vad jag sjönk in i tänderna med det. En affär hade inte en enda glutenfri produkt om man inte räknar med det som är naturligt glutenfritt. Det var närmsta storaffär på flera mils avstånd. Blandfärs på en söndag? Leta i frysen. Panta? Forget about it. Blixt’n tog pantmaskinen. Kanske kom någon och lagade, kanske inte, vem bryr sig. Livet går inte under om man bor i Norrland. Alla de där detaljerna, som inte är stereotypiska, går mig förbi om jag inte befinner mig där och har bosatt mig där för en stund. De tittar på mig avvaktande, jag hejar, för det gör vi på Gotland, och de hejar tillbaka efter vad som känns som en evighet. Det är bäst att heja på den konstiga tjejen med det breda leendet, utifall hon är knäpp på riktigt, för att hon hejade. Åh, jag bara älskar att studera norrlänningarnas interaktion med varandra, hur de lutar sig i samförstånd över rullbandet samtidigt som kassörskan blippar varorna med scannern. Det där vardagliga, termerna som för mig är lösryckta ur sitt sammanhang men för dem fyller en ocean av ord. Jag hade inte upptäckt allt detta om jag inte gått på semester. För sex år sedan var jag ny på Gotland, förstod inte varför folk berättade om sina fyrakilos sorkar i tidningen. Vem bryr sig om gnagare? Det var pojkar, inte rått-wannabees. Tänk vad lätt det är att glömma vad som skiljer sig från ort till ort, de små detaljerna som gör hela storyn.
Lämna ett svar