Idag har jag varit offer för en mansplainande irriterande person (man). Det är ett utmärkt tillfälle att studera den här typen av personlighet utifall att man vill slänga in en sådan karaktär i sitt manus. Syfte: En sådan person driver handlingen framåt; drar i huvudpersonens hår, trampar på de ömma tårna. Får huvudpersonen att göra något oöverlagt (såsom mord 🙂 )
Min karaktär har dessa drag:
- världen roterar kring honom, inget händer utan honom i
- har orimliga krav, kan t ex begära att ett nytt system för lagerhållning av hans sällsynta varor ska uppfinnas just för att han är han.
- konstant nedvärderande, ifrågasätter din intelligens, din erfarenhet, dina kunskaper
- har liten verklighetsuppfattning av vad som är rimligt att kräva (av en tjänst som han inte betalar)
- förklarar inte, det är så det ska vara, så det så
- drar sig inte för att ljuga, för att antingen få en att försäga sig (för han tror du ljuger) eller för att få en att ifrågasätta sina egna sinnen
- förväntar sig att få allt serverat utan ansträngning och utan ett tack
Idag har jag under ett tiominuters telefonsamtal hört ”men snälla lilla människa” minst trettio gånger, fått flera lögner serverade (som snabbt går att kolla), hört en synnerligen avskyvärd beskrivning av mannens genitalier och dess användningsområde (för att väcka min sympati) och fått både min intelligens och vårt datasystem ifrågasatt. Jag har väldigt liten användning för en sådan person rakt av i en handling , eftersom jag inte skriver på ett manus där handlingen kretsar kring ett apotek (det kommer i framtiden, det kan jag lova!). Jag tänker använda erfarenheten genom att skapa en helt ny karaktär. Låt oss ta en man och en kvinna. De har precis blivit sambo. Båda har krävande jobb. Det blir bara dialog den här gången. (teaterscen)
MAN: ”Vad är det här?”
KVINNA: ”Köttbullar och potatis, gräddsås. Lingonsylt har du i burken.”
MAN: ”Snälla, tror du jag inte vet hur det ska se ut och smaka. Det här är inte mammas köttbullar.”
KVINNA: ”Nu är jag ju inte din mamma. Jag köpte färdiga köttbullar.”
MAN: ”Det är verkligen inte okej. Jag har slitit hela dagen och så kommer jag hem till skitmat.”
KVINNA: ”Jag är ledsen, men jag jobbar lika mycket som du. Det fanns inte tid till det.”
MAN: ”Jag tänker inte äta det här. Jag tror inte ens du kan rulla köttbullar. Mamma skulle ha kastat de här i soporna.”
KVINNA: ”Låt bli och ät. Ge mig tallriken. Jag kan äta det.”
MAN: ”Ta den då. Du har väl aldrig smakat på riktig husmanskost.”
KVINNA: ”Det har jag visst det. Men jag har inte tid att göra köttbullar. Affärens får duga.”
MAN: ”Men sitta vid datorn orkar du.”
KVINNA: ”Var har det med saken att göra? Det gör du med.”
MAN: ”Det är ingen idé vi har den här diskussionen. Du fattar ändå inget.”
KVINNA: ”Jo, jag fattar. Du vill att jag ska laga mat åt dig.”
MAN: ”Ja. Jag går och sätter mig vid tv:n. Om jag somnar, väck mig. Det är bäst att maten står på bordet om tio minuter.”
Trevlig typ, eller hur? Har jag någonstans i dialogen nämnt apotek, restnoterade varor? Nej. Men känslan är kvar. Förmedla känslan som kan varieras i det oändliga.
Lämna ett svar