Det är glitter och glamour. Eller inte. Det beror på om det är verkligt eller bara på låtsas. Jag håller just nu på och reviderar kapitel 18 i Hallelujabröderna. Vet inte hur andra skribenter upplever att gå igenom sitt manus för trettionde gången, men för mig är det som att byta blöja på en skrikande bebis.
Mina känslor är uppradade rakt framför mig och någon trycker på dem som om de var pianotangenter. Glad, lycklig, hysterisk, förbannad. Jag förbannar och hyllar texten framför mig. Och jag suger på ord eller är en Nobelpristagare. Skrivcoacher gillar att texter, karaktärer och detaljer är polariserade, men hur är det med en bipolär författare? I vanliga fall kan jag meditera, men när det kommer till mina manus är jag hjälplös.
Jag testar att lyssna på musik samtidigt som jag reviderar. Det funkar. Jag snurrar runt med skrivbordsstolen, nickar och ler. Så, så, det är bra. Håll huvudet upptaget, medan fingrarna jobbar på. Jag försöker komma i stämning.
Lämna ett svar