Jag tampas fortfarande med Hallelujabröderna, att revidera manuset för jag vet inte vilken gång. I januari har jag en veckas semester och då ska den få sig en omgång.
Jag och Hallelujabröderna har haft ett tufft år tillsammans. Relationen oss emellan var stark i början, men sedan kom tvivlet och behovet att förändra den. Tänk om den är skit? Tänk om jag ser allt genom ett rosa filter? Min bebis är den mest perfekta, men tänk om hen är ful som ett troll? Jag vet att jag kan skriva, men tänk om jag har tappat omdömet? Om jag hade tagit mig till en doktor under de gravaste faserna hade jag säkert diagnosticerats med borderline.
Nu har jag och Hallelujabröderna kommit till fasen där vi accepterar varandras brister. Jag är inte så bra författare som jag skulle vilja vara och manuset är inte så bra som den skulle vilja vara. Jag och manuset kämpar nu tillsammans mot slutmålet, förlossningen, förlåt jag menar utgivningen.
I våras vann jag en lektörsläsning där tolv lektörer manglade den. Ur resterna av askan har denna fågel Fenix uppstått. Sedan vann den en utgivning hos B.O.D. och det är tänkt att jag ska hinna få den utgiven till mars.
Hallelujabröderna är ett bångstyrigt barn och jag känner på mig att alla läsare inte kommer att gilla den. Den är politiskt inkorrekt. Församlingsledaren Harald ligger med en full tjänstekvinna från Kammarkollegiet och de driver med religiösa företeelser. Baksidestexten ger läsaren en rimlig uppfattning om vad boken handlar om. Tre bröder rånar pensionärer och när de kommer över en stor summa pengar startar de en sekt i syfte att tvätta pengarna i kollekten. Jag uppmuntrar alla känsliga läsare att inte läsa den.
Så varför skrev jag boken? Det är en stor dos av mig i boken, men det är en större dos av samhälleliga företeelser omskriven i humoristisk form. Om jag ville skriva en harmlös bok skulle jag ha gjort det. Det är bara det att det skulle vara så out-of-character för mig. Jag är en irriterande person ibland och jag petar där det gör som ondast.
Förhoppningsvis kommer jag, boken, läsaren hela ut ur upplevelsen. Och om boken någon gång skulle bli film vet jag vem som skulle få spela Harald. Gustaf Skarsgård skulle få vara den tvivlande församlingsledaren och Simon skulle spelas av Björn Gustavsson. Hm, jag undrar vem som skulle få spela Emrik? Han måste vara kort, lite lätt rund och en fena på att gestalta generell ångest.
Lämna ett svar