Mina läsare blir väldigt glada när de får höra att min senaste bok Hallelujabröderna har kommit ut. Det är inte bokhandeln. Glad i hågen kilar jag på min lunch bort till ett av öns bokhandlar. Jag står där med mössan i handen och klämmer ut att jag har gett ut min tredje bok, att den har vunnit både lektörsläsning och utgivning, för att ge den en garantistämpel. Boken är inget hafsverk utan har kommit till under liknande egenskaper som en förlagsutgiven. Han klämmer och känner på produkten. Jag nämner att tidningen kommer nästa vecka för att intervjua mig. Det vore bra att ha några böcker utifall att någon frågar efter den. Han skjuter över boken och säger att han tar in den på efterfrågan. Det var samma sak när jag kom med bok nummer två, End of game- världen som lekplats för själen. Då skakade han också på huvudet och sa att det var svårt att sälja som egenutgiven. Jag är inte intresserad av sådan fakta. Vad som helst är svårt att sälja nuförtiden. Det är därför folk och företag går i konkurs, ideligen och dagligen. Jag vill inte veta om jag kan försörja mig som författare, för jag är inte dum i huvudet. Behöver jag visa papper på mina senaste högskoleprov, IQ-tester, att jag vet vad han snackar om. Jag vill veta om han vill ta in mina böcker, inte en föreläsning om att jag inte ska hoppa av mitt heltidsjobb.
Jag slängde ut frågan på Facebook, i en egenutgivargrupp, och Facebook gick varm i natt, då det rörde upp flera författares känslor. Jag kände att jag har varit utsatt för härskarteknik, på sättet han sa det på. Många höll inte med utan skrev att det handlade om att sälja och att de har ett fritt val att ta in min bok. Jag köper det. De behöver inte ta in min bok, men skickar de PM till alla författare de tar in, att lilla vän du kommer inte att kunna leva på skrivandet? Det är knappast någon som lever på skrivandet utom ett fåtal i Sverige. De flesta måste jobba med något annat för att ha råd att skriva.
Jag kommer att fortsätta hävda att det handlar om mobbning, om att utesluta folk, för ingen skriver någonsin en bok och hamnar på en topplista utan att traggla igenom de första romanerna och upptäcka sina brister och styrkor i skrivandet. Det är som ett gladiatorprogram. Den som inte går under av psykisk stress och press kommer att slå igenom, förr eller senare.
Gotland är lokalpatriotiskt. Vi ska värna om varandra och om det lilla. Jag har upptäckt att det handlar bara om att värna vissa, de andra kan klappa igen. Det är som vilket småstadssyndrom som helst. Vissa författare tas in beroende på hur kråset har smörjts. Nu skiter jag i det. Fysiska butiker är på utdöende, men det är inte mitt problem. Sa vi inte att det handlar om business, vi tar in det som vi tror vi kan sälja. I virtuella butiker får min bok inte tummen ner. Jag struntar i om en bokhandel håller en kvalitetsstämpel i handen, för förlagsutgivning är inte densamma som att en bok är bra. Det är inte de som äger stämpeln utan läsarna. Bokhandeln är styrda av jättar som köper platser på deras hyllor; vad är det för kvalitetsstämpel?
Det är klart jag inte vill att bokhandeln ska stängas ner, men om bokförsäljning ska handla om att tjäna pengar, så har de gett in sig i en lek som de kan förlora. Människor som inte är nöjda med utbudet går ut på nätet som är öppet dygnet runt. Det är konsumenternas värld nu. Och jag skriver. Jag är inte ute efter en kvalitetsstämpel för jag har passerat det stadiet nu. Bokbranschen är inte samma sak som att skaffa en legitimation inom olika yrkesgrupper. Det är tycken och tänkanden som kan köpas, lite som vadslagning om vilken bok som säljer bäst.
Lämna ett svar