Jag skulle lätt kunna få till åtminstone en magisk realistisk novell av dagens möte med en kund. Det är så åtminstone jag skriver, hittar små korn från verkligheten som jag spinner vidare på.
Jag är helt urlakad, som om någon har sugit musten ur mig, som om all lust till att andas är borta. Mötet med en varelse som tankar energi ur mig. Han fäster sina ögon på mig och från det ögonblicket vet jag att alla mina rörelser registreras. Allt jag säger, allt jag gör filtreras hos en som letar efter ord som den kan hugga tag i, klibba sig fast med, hala upp sig på och blotta sina tänder. Säg inga bevekande ord, ursäkta mig inte. Säg som det är. Visa inte min svaghet.
Mina ögon har slutat blinka, min kropp darrar inte. Spänd som ett villebråd som inte vet om det framför mig är farligt eller inte.
Ögonblicket är borta. Han går skrattande iväg. Något har hänt, men på ett annat plan. Inte det jag ser framför mig; golvet och solen som träffar mina ögon. Det är det som jagar mig om natten, viskar till mig, att snart är det min tur. Jag vet inte om jag ska känna mig lättad eller om jag ska förberedda mig på att springa från det som ändå hittar mig, för den har tusen ansikten.
Lämna ett svar