Idag har jag suttit med mina böcker på Gotlands bokmässa. Det här inlägget kommer inte att handla om mina framgångar i försäljning av Hallelujabröderna utan om intressanta människor och meningsfulla konversationer. Att överhuvudtaget få till ett själfullt samtal år 2018 är svårt. Alla har bråttom och alla är stressade. Det är egentligen konstigt. Det är som om vi har slutat välja och måste välja allt. Valmöjligheterna är oändliga idag och det som begränsar oss är inte antalet val utan hur mycket tid vi har som vi kan klämma in alla aktiviteter på. Om dygnet plötsligt har 30 timmar och vi fortfarande sover och jobbar åtta timmar, nog fasiken hittar vi på att fylla ut tiden med något annat.
Jag pratade med en doktor om spunk-diagnoser. Om han hittar på en påhittad diagnos, så kallad spunkism, så skulle flera av hans patienter lida av det. De skulle förmodligen bilda en spunk-organisation och en stiftelse för att samla in pengar till förmån för spunk. Övertygelsens makt är stor, men min undran är om det är en doktor som är så bra på att övertyga eller om patienterna gärna vill ha en diagnos som de kan relatera till? Det är intressant. Jag lider förmodligen av spunk. Min spunk är ett litet kreativt monster, ett tankevirus, som väcker mig med nyskapande idéer. Päivi, vore det inte kul att testa…? Nej!
Efter någon stund började vi fundera över skillnaden mellan svenskhet och finskhet, eftersom både jag och doktorn, hans fru och en annan författare är finsk. Doktorn hade en djärv idé. Tänk om det är för att Sverige är en monarki och Finland en republik? I en monarki är folk mer tystlåtna än i en republik, att de inte vågar vädra sina åsikter lika offentligt som i en republik. Jag håller med honom till en viss del. Kungafamiljen är någon man alltid bör se upp till och aldrig ifrågasätta, men i Finland byts överhuvudena ut varje år. Det är ingen idé att försöka fjäska, för statshuvudet byts ut varje år. Visserligen har vi statsminister, regering o.s.v. men kungafamiljen byts inte ut och de har stor dignitet i flera sammanhang och inga man offentligt får ifrågasätta.
Finskt språk är mer rakt och klarspråkigt än det svenska. En åländsk författare mindes sina år med en finsk man. Han var ingen man bjöd med till fina middagar, det var bara att gömma honom när väninnorna kom på besök. Det går inte att ha någon som talar klarspråk och inte lindar in sanningar och osanningar. Jag kontrade med att jämföra min finska tonårstid med min svenska kompis tonårstid. Hennes mamma kunde luddigt säga: ”Ta hand om dig själv nu. Du vet att jag är orolig för att något ska hända dig.” Min finska mamma säger: ”Se nu för fan till att du inte blir med barn.” Eftersom jag är finsk uti fingerspetsarna måste jag kanske börja tänka som en svensk. Min chef frågade vad jag tyckte om ett schampo som jag hade testat. Jag svarade: ”Den är skit.” Hon förstår inte finska även om jag talar på svenska. Jag borde istället ha sagt: ”Nja, jag är inte riktigt nöjd med det. Mitt hår var svårutrett efter att jag använt schampot.” I själva verket fastnade kammen i håret och gick inte att få loss utan att rycka med några hårrötter, fast det säger man inte i Sverige. Man måste tona ner, precis som man ska tala tyst på biblioteket. Det är mycket svårt, för jag fick veta idag att yttrande- och tryckfriheten tydligen uppfanns i Finland, så jag har ett tungt arv att bära, att vara en sanningssägare när det blåser hårda vindar.
Lämna ett svar