Jag har flera gånger funderat på att sluta skriva, eftersom det slukar en stor del av mitt liv. Om det inte leder någon vart, vad är poängen med att skriva? Jag tycker inte om att göra saker för skojs skull, även om jag är skojsig som person. Jag gillar saker som danar karaktären, som tillför någon nytta även om det bara är för mig. Men skrivande… herregud… jag har inget socialt liv… jag glömmer maten på spisen… glömmer sova… det är tecken på missbruk det. SKRIVMISSBRUK. Det är som med matmissbruk. Mat måste man äta fast inte för mycket. Orden är ju för fan överallt! Skrivmissbruk är som att älska både sex och alkohol. Den första drinken, jag menar orden, är ljuuuvliga. Och vänta bara till klimaxet… wow. åh. åh. yes. så. så. åååååh. haaaaa. huh!
Och så har jag lite skriv-ADHD, inte att förväxlas med vanlig ADHD. Jag kan inte fokusera bara på en enda text. Jag vänstrar med flera samtidigt. Jag får manusen att vibrera av längtan till mina fingrars smekningar på tangentbordet… och sedan… nada. Jag dumpar och tar flera år senare upp stackars ihåliga trasor som torkat in. Inte ens en fulländad virtuos kan pumpa liv i historierna. Min skriv-ADHD är som att stå och drömma på dagtid. Nya manus kastar sig som flygblad ner på mig och väntar på min fulla uppmärksamhet. Givetvis måste jag plocka upp dem och se om de kanske är lite bättre än den jag skriver på nu. Måste bara testskriva lite. Händer det något? Ibland drar historierna iväg så som det hände med Fjärilen i rummet och Hallelujabröderna. Ibland är manusidéer lite som reklam som lovar lite för mycket. Det är som om manusen går på talangjakt hos mig. Kolla! Kolla! Jag kan jonglera! Gääsp! Jag är så blasé att de måste erbjuda något riktigt spännande. Min senaste novell lovade konservera en man. Det fångade verkligen min uppmärksamhet :)Jag har svårt för att hålla fokus på ett manus tillräckligt länge för att det ska kunna bli en bok utav det. Just nu har jag förmodligen minst tio manus på gång, varav några som sitter som påklädda skelett i väntrummet.
Och så den förbaskade skrivklådan. Det kliar, det kliar, åh, om jag bara får gnugga fingrarna mot en penna, hoppsan 300 sidor ramlade ut.
Igår skrev jag alltså på en novell och i väntan på att få ett första kapitel-analys av romanidéen ”Korrekt hantering- av besvärliga människor” som jag vann hos lektören Synöve B Dufva funderar jag på att väcka liv i ett annat manus. När jag skrev den bestialiska historien om mannen i konservburken fick jag nya uppslag till ”100 sätt att dö på”- ett manus som jag har gått och burit på i flera år. Jag har legat i sängen och skrattat så mycket att jag fick göra knipövningar för att inte kissa på mig. Det bådar gott. Jag har redan en road läsare, mig själv.
Det är inte lätt att vara fritidsförfattare. Jag kan inte smussla med anteckningsböcker på jobbet. ”Aha, vad är det där? Släpp pennan!” Det värsta är nog att en del kunder är hysteriskt roliga. En kund demonstrerade hur han skulle använda sin nässpray och tryckte in den i näsborrarna så att pipen försvann in och han tänjde på näsborrarna till höger och vänster. Jag vred mig av skratt som om jag hade fått plötslig tarmvred. Förmodligen mitt fel. Jag var hans favoritreceptionist berättade han och vill imponera på mig genom att visa att han förstod mina instruktioner helt och fullt. Jag tror jag använder för mycket kroppsspråk, som en flygvärdinna som visar nödutgångarna.
Visa lite hänsyn för mina påsar under ögonen och nattskiftskilona som satt sig på kroppen. Här går en lidande författare, slav under sina karaktärer, sina missbruk och glappande käft.
Lämna ett svar