En vandrande själ

Jag har varit så tyst på sistone att jag väljer att publicera en mininovell, ett skolprojekt från i somras. 

Jag vaknade av att en stickande ammoniaklukt från kattlådan träffade min näsa, följt av odören av sura kläder som låg bortglömda i tvättkorgen. Från hallen ringlade tennisskornas mögeloststank. I köket möglade kaffesump i filtret och från komposten steg fett blandat med svavel och jordig väta. Fönsterblecket utanför sovrumsfönstret lyste som pudrat florsocker. Avgaserna från ouppvärmda bilkatalysatorer blandades med den jungfruliga förstasnön.

Jag stirrade på taket. Mitt synfel hade korrigerat sig under natten. Femton vävda rader av spindelnät täckte taklampans öppning. Upphovsmakaren, en husspindel, satt i centrum av väven och rullade in en skräckslagen fluga som surrade protesterande.

Jag sträckte ut min hand för att klia näsan och mötte tomrum. Där näsan skulle ha suttit fanns inget. Jag trevade med handen efter ansiktet. Det var också borta. Handen likaså. Mitt hjärta borde slå dubbla slag, men istället kände jag ett främmande lugn.

Höghuset hade vaknat till liv. Det knakade i väggarna när solens strålar träffade den. De värmde upp tegelväggarna tills de expanderade och njutningsfullt knäppte till som fingerknogar.

Jag stod vid spegeln och mötte den gula blommiga tapeten i spegelbilden. Jag måste ha gjort en astralresa under natten och inte återvänt till min kropp. Underligt. Mellan kroppen och själen finns ett gummiband som håller dem ihop.

 

Jag drogs till köket. Förmodligen hade jag vaknat till liv och tänkte nu på kaffe. Jag blev stående vid min svarta kaffebryggare, oförmögen att lyfta upp kaffekannan. Var var min kropp när jag behövde den?

 

Plaggen i garderoben passade inte en hemlös själ. De tajta jeansen förblev på sin hängare trots att jag ställde mig i dem. Jag övergav tanken på kläder. Vem skulle upptäcka en naken själ utan kropp?

Min blick förflyttade sig till ventilationsluckan på väggen. Kall luft drog in från den, virvlade några sekunder i luften innan den föll ner. Jag svävade bort till luckan, gled igenom och föll ner i rosrabatterna utanför höghuset.

 

Tyngdpunkten på min själ, eller vad jag nu var, tycktes befinna sig ovanför mitt huvud. Nytt försök att flyga ledde till att jag tippade upp och ner. Jag blev hängande i luften. Med solen skinande rakt igenom mig räknade jag till tio, tog ny sats och flög igenom grenar fulla av törntaggar.

Var skulle jag börja leta efter min kropp? Den gav inga tecken på liv. Inget pulserande gummiband. Jag hade blivit bjuden på vin, så var det, en bitter smak i munnen innan allt blev svart och jag vaknade i min säng.

Aromen av kaffe steg från den öppna dörren hos Lisas café. Det fick mig att tänka på hunger.  Doften av kanelbullar, värmen från ugnen slog mot mig, svepte med sig nymalen kardemumma och rostade kaffebönor. Metall gned mot metall när en plåt drogs ut från ugnen. Pärlsockret på de nybakade kanelbullarna fräste ut bubblor.

En ung kvinna smuttade på sitt kaffe och ignorerade sina kurrande tarmar. Då och då rörde hon runt i koppen med en sked. Hon tittade ner på sina trasiga naglar. Formlös och osynlig i sina kantiga konturer, otvättat hår som föll stelt mot axlarna. Hon tittade upp på mig och log. Anja. ”Ingen älskar mig”, viskade hon.

Jag drogs in i henne. Hennes minnen kravlade över mig, som stora håriga spindlar med uppsvullna magar. Händer som trevade, hade rört, vid henne och fick henne att radera sig själv. Hennes lår drogs isär och mönstrades med fingertoppsformade blåmärken. Något hårt och tungt lade sig över henne, fick henne att blunda och glömma sig själv. Hennes tankar kom flygande mot mig, snurrade runt som vassa knivar, nej, som herrelösa helikoptrar. Jag drog mig snabbt ur henne.

Utanför cafeterian hade ljuden kvävts av tystnaden, som om natt hade avbrutit dagen. Jag försökte lyssna efter mina hjärtljud. Ta-dunk, ta-dunk. Ljudet växte, när gummibandet som töjt sig så långt den kunde drog in mig igen. Jag var tillbaka i caféet där jag stirrade på mina trasiga naglar. Inte mina, utan någon annans.

Nu hörde jag dem. Jag var inte ensam inne i Anja. Med mig var vi fem. De andra satt på huk och stirrade ner på kaffekoppen Anja höll i handen. Namnlösa och kropplösa väntade vi på att hon behövde oss. Jag var den orädda som hungrade efter upplevelse, den som skulle få henne att vandra utmed gatorna på jakt efter någon.

Vi log och tittade bort mot plåten med kanelbullarna. Det vattnades i munnen på oss och vi tänkte på en kopp kaffe med vispad grädde. Och en varm kanelbulle.