Fin- och fullitteratur

I söndags var jag inbjuden till en samtalspanel där jag var en av tre medverkande. Vi var inbjudna att samtala om hur man kan få sin bok publicerad. Jag representerade de som ger ut böcker på egen hand, en annan författare de som hade gett ut på traditionellt bokförlag och en förläggare som har flera mindre bokförlag.

För att göra en lång historia kort anklagade förläggaren min roman Hallelujabröderna för dålig typografi, samt nämnde att det var ett skämt att bokomslaget hade blivit formgiven av min dotter. Nu är jag inte helt säker på om han förstod att min dotter också hade skapat bilden digitalt och att romanen hade blivit Selmaprisnominerad.

Ilskan från förläggaren som riktades mot mig fick mig att fundera på vem böckerna är till för. Publiceras de för att man ska få en chans att vinna Augustpriset?

Innan jag själv hamnade i bokbranschen funderade jag aldrig över vilken färg sidorna i boken ska ha,  hur långa indragen får vara eller vilket teckensnitt, storlek och radavstånd de har och huruvida det finns enkla eller dubbla ”horungar”. Jag läste romaner och noveller, hårdkantade eller mjuka, och inte en enda gång kände jag att jag måste skriva en rad till förlaget och skälla ut dem för att jag somnade i badkaret p.g.a. dålig typografi (se mitt förra inlägg ). Inte heller funderade jag särskilt mycket om var boktiteln placerades på bokomslaget. Visst hände det att jag inte tilltalades av boken, men det var oftast när jag inte riktigt tyckte om baksidestexten eller kände att jag inte var rätt målgrupp.

Det är många som tror att egenutgivning är något nytt. Det har funnits väldigt länge, men att kunna köpa mer eller mindre färdiga koncept utan att behöva kunna något om hur man skapar sidor eller gör bokomslag är ett relativt nytt fenomen.

I takt med att egenutgivna böcker har blivit allt vanligare har ropen börjat skalla bland författare och förlag. Vem ska värna om läsarna, så att de inte drabbas av egenutgivna böcker? En hel industri har skapats kring egenutgivning, såsom:

• skrivkurser med koncept som bygger på att man efter kursen slut har råmanus till en bok
• lektörstjänster
• redaktörstjänster
• formgivare som erbjuder sina tjänster
• print-on-demand-företag som även erbjuder ovanstående tjänster
• hybridförlag- där författaren går in och finansierar en stor del av bokutgivningen

Allt detta är mycket bra, för gudarna ska veta att även den som har skrivit en hel del har sina blinda fläckar. Det står fritt för författaren att ta hjälp av utomstående personer och betala dem för att utföra tjänster.

Men, det finns de som säger att en bok inte är en bra bok förrän den har passerat genom ett bokförlags nålsöga, fått en så kallad kvalitetsstämpel. Det är ju trevligt för oss egenutgivare som måste förpassa åratal av arbete på en bok till skrivbordslådan för att:

• den inte passar in i bokförlagets koncept
• de redan har tillräckligt många författare som skriver som du
• för att de redan har satsat alla sina pengar på stjärnförfattaren
• för att de inte tror på dig
• den blev läst av en lektör som inte gillar din roman eller genren du skriver i
• din bok inte passar in i en genre
• för att de redan har fyllt årets bokutgivning (och nästa år är din bok passé)

Vi egenutgivare har inte lust att stå med hatten i handen och vänta på att bli insläppta. Även om bokutgivning inte skulle vara tillåtet skulle vi smuggla ut våra papper i små pusselbitar.

Det skulle vara en skrämmande utveckling om bokförlagen tog över skrivskolorna och började spottade ut författare som skriver likriktat och passar in i årets trender och färger.

Men, då kanske någon höjer rösten: ”Men vi måste värna om läsarna.” Ursäkta, det har ni aldrig gjort. Ni skickar ut böcker till bokhandeln likt hästar på travbanan som ni har satsat alla era pengar på. Den där oprövade hästen, nej, nej, hon har ju ingen mor hon brås på. Böckerna på marknaden säger inget om egenutgivna böcker. Det säger bara att de inte får en chans. Men, men tänker någon,det finns ju mycket skitböcker där ute. Självklart finns det det. Alla får trycka sina böcker, punkt slut, precis som alla får sjunga i en skolkör. Det är det att ingen kommer att köpa en cd-skiva av en tondöv sångare såvida de inte bra på att mixtra med ljudet.

Poängen är den, underskatta inte läsarna. De behöver inte värnas eller skyddas, för de kan faktiskt avgöra själv. Och tro inte för guds skull att alla böcker som har getts ut av bokförlag är topnotch. Jag vet inte hur många böcker jag har läst av stjärnförfattare där de första romanerna är bra, men efter femte boken börjar jag ana temat som har tappat sin schvung.

Jag har nu varit ungefär tretton år i bokbranschen och kan summera:

• att jag har skrivit fyra böcker och medverkat i en antologi
• vunnit några novelltävlingar
• läst litteratur på högskola
• undervisat som skrivkursledare
• vunnit lektörsläsningar
• blivit nominerad till Selmapriset

Jag blir väldigt, väldigt förbannad om någon anklagar mig för att inte kunna något om romansnickrande.

Det jag har lärt mig under alla dessa åren är att:

• inte alla som utger sig för att vara grafiker är det, men de tar ändå bra betalt
• inte alla som är lektörer  är utbildade eller kan yrket, men de kan ändå salta på notorna
• inte alla bokförlag som utger sig för att vara bokförlag är det, men de lyckas få sina författare att betala sin bokutgivning och behåller själva en stor del av vinsten för att deras namn står på bokomslaget.

Det finns en hel del vargar i bokbranschen även om de till att börja med ser ut som gulliga mormödrar.

Det finns inget som heter ful- eller finlitteratur. Det finns litteratur.

Förläggare, ni som känner att ni vill ge en känga till egenutgivare, måste sopa bland era egna utgivningar. Inte vill ni väl bli ertappade med handen mellan boksidorna, i försök att dölja era egna fel i boktryckarbranschen. Från och med nu tänker jag kämpa för egenutgivna böckers rätt att finnas i bokhyllorna. Ska ni syna mig kommer jag att syna er och det kommer inte att bli en vacker syn.