Jag lider av ovanan att fantisera om människor som jag träffar. Det kan vara en klassisk författarbiverkning. Det hjälper mig å andra sidan när jag behöver hitta karaktärer till min nästa roman.
Jag fantiserar om hur de sover, drömmer, äter, går på toaletten, duschar eller interagerar med andra människor, till och med hur de har sex.
En manlig kund jag träffade på mitt förra jobb var rätt så sliten för sin ålder, men han hade höga kindben bakom rynkorna, var finlemmad, hade fyllig läppar för sitt smala ansikte och rörde sig lite som en dandy. Hans kläder var slitna, men han hade valt dem med omsorg. Jeansjackan till en pompös halsduk. I vilket fall som helst stack han ut i mängden. Jag fantiserade genast ihop att han bodde i en tvåa i Gråbo, levde på socialbidrag efter att ha levt på droger och alkohol på 70- och 80-talet, sålt sin kropp till både män och kvinnor, och var den enda överlevande av de som inte hade fått HIV av sina sexuella kontakter och sprutor. Nej, han använde inte sprutor, det var han för fåfäng för. Han snortade kokain, tills han upptäckte att näsan höll på att falla ihop.
En annan kvinna gick så in i sin karaktär att jag nästan hade lust att hjälpa henne på traven. ”Du har glömt din replik.” Hon drog stora klädstorlekar, men hon skulle bara fnysa och säga att alla andra är så magerlagda. Aldrig haft en man, tänker jag. Jo, ett tafatt försök när hon var strax under trettio. Hon tänkte att nu skulle det ske. Hon förlorade visserligen oskulden, men hon bestämde sig för att hon ändå bara ville mata katter i fortsättningen. Aldrig haft ett jobb förstås, eftersom det alltid är fel på chefen och på de anställda. De andra anställda var livrädda för henne, för enda gången hon pratade var det för att klaga. Det är givetvis andras fel att hon lever på sjukpension, hon blev ju sjuk och hur som helst borde de andra som jobbar vara mer solidariska och dela med sig av sina pengar. Eftersom livet är orättvist försöker hon utnyttja alla bidragssystem som finns, för hon har minsann inte haft det lätt i livet. Till lynnet är hon en skygg katt som klöser så fort hon får chansen.
Fina damen som när hon skilde sig kom ikapp sitt alkoholproblem och skenande kontokortsskuld. Äger tio kreditkort som alla är körda ner till botten. Hon testar dem alla i maskinen förstås, för hon hoppas att dagen kommer när de magiskt fylls på, som de gjorde innan hennes man hittade en yngre kvinna. Tittar på allt utom på människor, hennes blick faller från nästippen och neråt som om hon hade glasögon, men det har hon inte. Trippar på sina höga klackar, vita kläder förstås, drar ihop skinkorna, drar upp solglasögonen, drar ihop pälskappan, drar ihop sig själv, blir anonym på ett påtagligt sätt.
Allt är i min fantasi förstås. I själva verket lever de andra liv, men det har jag svårt för. Jag har ju redan klätt dem med liv.
Om ni söker efter karaktärer, gå ett varv runt i stan och leta. Det finns alltid någon människa som triggar igång fantasin. Hur lever de? Vad är deras ambitioner? Vad har de förlorat i sitt liv? Jag går igång på det faktum att alla har förlorat någon/något vilket har format fortsättningen på deras liv. I mina egna personliga drömmar lever jag ut fortsättningen efter slutet.
Lämna ett svar