En skrivande person är framför allt en iakttagande person. Just nu håller jag på och skriver om en person som känner att hon kan hitta gemenskapen i ett a-lag. Hon accepterar att hon ger av sin kropp om hon får något tillbaka, hon ger det som hon kan ge och säljaren bestämmer priset.
Jag har alltid varit fascinerad av A-lagare. När det gick utför för min pappa, i samband med att mina föräldrar skildes, hörde han till a-laget i Trollhättan.
Det jag har märkt att alkoholister på parkbänken har en gemenskap som få har, ett slags omhändertagande i livets slutskede. De hjälper varandra att hämta mediciner på apoteket, att köpa ut, att erbjuda en sängplats för natten, som kan bytas ut till en knytnäve när som helst. De har ett flockbeteende och samlas på sina bänkar för att utbyta korta meningar som ofta hamnar i galghumor. De är samhällets kråkor och fiskmåsar som ingen vill ha, avskalade på allt det som höjer de från djurens nivå. Det är endast överlevnad som gäller och lever man inte så lever man inte. Då har man inga bekymmer. Däremellan hjälper de varandra att hitta mat och boende i parallellsamhället Många A-lagare är riktig trevliga, för de har inget att förlora på att vara otrevliga.
Lämna ett svar