Igår var rastlösheten i total upplösning. Min musa var sur, för hon tycker inte att en författare ska vika tvätt. Hon kastade bollar på mig och efter ett tag var huvudet fullt av tankar. Jag gick bort till datorn, mest för att lugna min musa, och skrev ”delar av mig flyter i Göta kanal”. Medan jag funderade på vilka kroppsdelar som lämpligast flyter i Göta kanal för att ge en bild av en människa som inte känner sig hel, flöt min arm förbi, underarm och hand, i väldigt fint skick. Rosa underton som en person som aldrig fått för mycket sol och ätit sina vitaminer. Njaa, det kändes inte rätt för mig. Det här är inte min text. Jag hade visst gått in i någon annans skrivlåda.
Jag försökte hitta en berättelse som passar in i antologin Anno 2020 som ni hittar på Facebook om ni klickar på länken här. Arbetarskrivare söker texter till antologin , berättelser om arbete och klass i valfri form. Hur jag än vred mig kunde jag inte få till just den berättelsen jag ville berätta, istället blev det något helt annat.
Jag hade dagen innan gett en annan skribent rekommendationen att låta hennes historia svälla, för varje stycke hon skrev handlade om en speciell händelse i hennes liv. Och här satt jag och gjorde samma sak, men det kändes så rätt för just min historia. Det var som om min text ville att jag skulle ligga på ytan och påpeka bara skeendenas mekanik. Och det värsta var att det var min barndoms kugghjul den synade, det som spottade ut mig ut ur barndomen och gjorde mig till den jag är.
Jag skrev om hur det är att vara arbetare och finne i en familj som föll ihop av min pappas eskalerande psykiska ohälsa, ett resultat av år av alkoholmissbruk och sorgen som min pappa aldrig kom över, att begrava min storebror som bara blev 5 år. Den här gången skrev jag om min barndom ur ett klassperspektiv och såg hur den formade mig, att det tog lång tid för mig att känna mig som en fullvärdig medlem av samhället. Hur jag i åratal försökte forma mig till någon jag trodde jag skulle bli accepterad som. Jag är en högfunktionell barndomsskadad människa som läser av precis varenda människa som kliver in i ett rum.
Jag har skrivit om min barndom i olika former sedan jag började skriva för ett och ett halvt decennium sedan. Jag har ännu inte gråtit färdigt och gårdagen var inte ett undantag. Det är inte bara sorgen av att ha upplevt sveken, det är även sorgen över att just jag har klarat mig när så många andra har dött när de gått i sina missbrukande föräldrars fotspår. Jag vet inte om det är fler än jag som firar alla födelsedagar jag har levt och hyllar alla åren som byggs på mig. Det är något fint att bli gammal istället för att trilla på ungdomens tröskel.
Så fort jag pillar på barndomen bryter jag ihop. Jag har förlåtit pappa, jag hatar ingen, men jag känner mig ofta som den enda överlevande efter ett skeppsbrott. Som jag brukar säga till min mamma som bryter ihop nästan varje gång hon pratar med mig, hur hon skäms över hur barndomen blev för mig och mina två syskon: att jag fick det finaste en författare kan få, en trasig barndom. Det är inget som man vill att någon ska uppleva, men det är också en grogrund för berättelser om utsatthet och sorg. Jag kommer aldrig att bli hel, men det gör inget. Om jag var hel skulle jag inte ha hittat till den första skrivmaskinen.
Jag undrar om man kan dö av samlad sorg? Medan jag skriver det här slår mitt hjärta hårt och jag försöker komma ihåg att jag är här nu.
Lämna ett svar