Jag har varit nere i kvicksand av självhat. Ett tag trodde jag att jag skulle bli en zombie, ett vandrande lik, som gör hushållssysslorna och inte inser att hon är döööööd.
Den här gången började det med att en person anklagade mig för att skriva för mycket. ”Inser du inte människa, att du förstör din familj med ditt skrivande. Du gör dina barn sjuka.” Och eftersom jag är felkopplad redan som barn och tar på mig allt för att alla ska kunna överleva, så sjönk jag ner i självhat. Varför kan jag inte sluta skriva? Varför jag kan inte bara ta hand om min familj och nöja mig med det?
Nu har jag i efterhand insett att det finns ett mönster, att kvinnor anklagar andra kvinnor. Ingen annan än en kvinna vet att vi kvinnor går omkring och bär på en massa skuld för att vi inte kan nöja oss med att bara vara mammor, madonnor och fruar. Och det var där det satt hos mig, kan jag inte precis som en man få göra stordåd, medan min fru som har utrustats med stort tålamod tar hand om hemmet. Det är bara det att det är jag som är kvinnan och ska applådera från första parkett när min man och mina söner gör stordåd.
Det var en av anledningarna till att jag som ung inte ville ha barn. Jag ville verkligen inte hamna i mammaträsket och gråta över diskhon som min mamma gjorde. Men så tänkte jag, samhället har gått framåt, vi är numera jämställda och en mamma och en pappa är lika mycket emotionellt värda i hemmet. När jag får ett kraftig påhopp från en annan kvinna, inser jag för ett tag att det är ren bullshit, att jag som mamma kan få önska mig något annat utanför hemmet och arbetet. Jag har redan dåligt samvete för att jag jobbar 40 timmar per vecka. Och att jag har skrivande som en hobby, det är psykisk misshandel det.
Jag har aldrig hört någon kvinna anklaga en annan kvinna att de städar, bakar, byter blöjor, tvättar eller stryker för mycket och att det därmed tar kål på familjen. Anklagandet är endast knutet kring det som skapar ett stort nöje för kvinnan, vilket i och för sig kan vara något av de ovanstående. Det är som att ta allt själsligt gott från kvinnan och göra henne till en zombie, en före detta människa som trodde att när hon föddes hade rätt att forma sitt eget liv.
Vi är fyra vuxna och en halvvuxen i vår familj. Ingen behöver ta hand om någon. Mat finns, rena kläder och ett rent hem finns. Det delas på service och hushållstjänster i familjen. Jag tittar mindre på Netflix än resten av familjen. Då skriver jag och det har ingen rätt att ha synpunkter på. Om du vågar ta upp den förstelnade kvinnoformen från ett annat århundrade och kasta den i ansiktet på mig, ska jag syna alla minuter och timmar du lägger på att föna, sminka, förfasa, Facebooka, Instagramma, väninnefika, sova, läsa, träna, sitta med mobilen och vara mentalt borta från resten av familjen. Då ska du se att mina minuter vid skrivbordet är en liten fjäder jämfört med din höna av frånvaro.
Lämna ett svar