Jag tänkte att dagens blogg lika gärna kan få vara en rafflande huvudrubrik som skulle platsa in i Aftonbladets första sida, om den inte var för kokoo eller för wohoo.
När jag var en liten kotte var jag fullt upptagen med att vara en maskrosunge och hade inte tid att odla några av mina galna sidor. Och när jag som sjuttonåring flyttade hemifrån för gott, av samma anledning som föregående mening, var jag tvungen att hitta ett sätt att försörja mig. Eftersom jag var plugghäst, av samma anledning som de två föregående meningarna, suck det var sista gången jag nämner det i det här inlägget, så pekade allt mot en akademisk karriär. Jag pluggade till lärare och testade det några år. Jag gillade inte yrket och läste på i ytterligare tre år till farmaceut, ett yrke som passar mer mig än något annat yrke man kan plugga till.
Egentligen finns det en profession som passar mig ännu bättre, det som medium, ett urgammalt ganska så kvinnodominerat arbete. Enda problemet är att jag inte vill presentera mig som en sådan. Jag vill inte, vill inte och vill inte. Jag är naturvetare, punkt slut. Och så vill jag bli författare. Dessutom har jag mycket kristendom kvar i min kropp från den finska söndagsskolan att jag fattar att man inte ska laborera med det andliga. Det är som att dra om el i huset utan att vara elektriker. Bad things will happen.
Att vara medial, för att knyta till liknelsen om elektricitet, är som att vara en åskledare. Så fort det åskar slår blixten, ner i … vad…åskledaren. Det är som att vara den högsta tallen på ett berg och bli zappad varenda eviga jävla gång.
Egentligen skulle det var rätt kul att försörja sig som medium, ingen dag är den andra lik, när man går igenom lik efter lik. Det finns bara ett stort aber- jag är rädd för spöken.
För det första har andar inte någon som helst finkänslighet, om de inte är dina guider, och de dyker upp när som helst. Jag tycker inte om att bli skrämd. De hoppar upp när man minst anar det. De väcker upp en mitt i natten, kliver in i din kropp, fipplar med elen, skapar dimmor, simmar omkring som vita eller ljusblåa orber i rummet, stökar omkring i garderoberna, sätter på radion eller viskar superkonstiga meddelanden. Kort sagt, de bokar inte tid och framför allt kommer de inte när det är ljust. Jag är verkligen mörkrädd och jag hatar när någon bara kliver fram. En gång stod jag i duschen- och där går gränsen. Och det är inte heller ok att lägga massvis med tvestjärtar på huvudkudden varenda natt, för att jag inte vill lyssna på deras problem i efterlivet.
Det finns ett till problem med att vara ett medium och det är att människor gärna vill gärna klassa dig med en psykisk eller neurologisk störning/skada. Ser du spöken- då är du definitivt schizofren eller har epilepsi. Jag vet att jag inte är schizofren och vad gäller epilepsi, har jag ingen aning om jag har det. Det spelar ingen roll om jag har det, för i så fall har jag den bästa formen, att kunna förutse framtiden. Kalla det vad ni vill, men den har räddat mitt skinn många gånger.
Min svärmor lärde mig att spå i kaffesump. Jag spår i sump, det som blir kvar i koppen efter arabiskt kaffe. Det är egentligen inte särskilt svårt. Man stirrar i koppen tills den börjar tala till en. När jag var på Selmaprisets prisceremoni förra året, föreslog en förläggare att jag skulle skriva en bok om hur man spår i kaffesump. Det är bara det, att jag inte ens själv vet. Jag drömtyder för husbehov och spår mina vänner i kaffesump, men är inte tillräckligt kvalificerad för att bli häxa. Och det är supersant.
En s.k. häxa föreslog att jag skulle ansöka om att bli medlem i häxforumet på Facebook, men min ansökan blev nekad. Varför? Jag var inte tillräckligt häxig. Jag har inte svart, spetsig filthatt, min katt är inte tillräckligt svart och den enda kvast jag har är min Vileda-mopp. Jag odlar inte medicinalväxter, även om jag är farmaceut, och jag chantar inte i mörkret i en grotta eller dyrkar något i naturen. Det enda jag i så fall dyrkar, är min stora idol Jesus, och det är lite som när Zlatan köper ett fotbollslag i Stockholm. Jag är lite av en vit häxa och healar med mina händer utan att använda slagrutor, upp- och nervända kors eller ritar cirklar, ställer en massa ljus på golvet och har en altare. Den enda altare jag har är min kära TV. Å andra sidan när jag blir riktigt förbannad kan jag orsaka lokala strömavbrott. Det är då jag önskar att den jag är arg på går upp fem kilo på en vecka eller får en finne på näsan.
Två av mina senaste romaner Hallelujabröderna och Fjärilen i rummet handlar just om det okända. Varför kan inte folk som är döda låta de levande få vara ifred? Därför att de har sådana som mig, som de tror att de kan störa i tid och otid. Ärligt talat, vem vill förmedla en massa budskap, alldeles gratis, till andra människor som tycker att du är en galning? Just det. I rest my case. Det är mycket säkrare att skriva om dem och låtsas som att det är fiction.
Lämna ett svar