Jag har haft några hektiska dagar under veckan då jag arbetat med att färdigställa antologin Ö-den, som skrivkurseleverna på Folkuniversitetet Visby har arbetat med under våren.
För första gången är jag inte författare utan ansvarig utgivare till en bok, med allt vad det innebär.
Under våren skrev kursdeltagarna noveller som alla kretsar kring temat utanförskap. Bit för bit, lektion för lektion, mejslades berättelserna fram. Vi har arbetat med novellens form, var man börjar och var man slutar, och tillsammans letat efter intressanta vändningar och starka slut.
Jag tror aldrig att det har funderats, vridits och vänts så mycket på texter som under den här kursen. Vi gick långsamt fram och stressade oss inte igenom den dramaturgiska kurvan.
När novellerna var färdiga började nästa utmaning:
Att montera ihop dem till en bok.
Den här gången valde jag att använda Adobe InDesign för att skapa både inlaga och omslag.
Helvete vad jag har svurit.
Adobe InDesign är inte direkt ett användarvänligt program. Det känns stundtals som om det är designat för att skrämma bort nybörjare som mig.
Men jag gav inte upp.
Tack och lov finns det något som heter Youtube. Där har andra InDesign-användare bokstavligen räddat mitt psyke.
Nu är filerna för både inlaga och omslag uppladdade hos BOD.
Jag valde att skapa en BOD Fun-bok, vilket gör att vi kan provtrycka boken och endast betala tryckkostnaden.
Två exemplar är beställda och ska granskas av mig och de tio skribenterna bakom novellerna.
Det finns alltid en risk att något har smugit sig igenom korrekturen.
Just nu är jag livrädd för att omslaget har för låg upplösning eller att första sidan hamnat på fel sida.
Att skapa den här antologin har påmint oroväckande mycket om att föda barn.
Just nu känner jag att jag aldrig mer vill arbeta med en bok.
Men jag vet hur det brukar bli.
Om någon månad, lagom till boksläppet, kommer jag förmodligen att börja fundera på nästa projekt.
Jag har nämligen inte bara drömt om att vara författare.
Jag har också drömt om att driva ett eget bokförlag.
Vem vet?
Kanske är det här det första steget.
Nu vet jag att det både är lätt och svårt.
Lätt eftersom hjälp finns att få.
Svårt eftersom det är så vansinnigt tidskrävande.
Men kanske vågar jag följa den drömmen också.
Lämna ett svar