I förra inlägget skrev jag om min långa frånvaro på min blogg. Jag hade inte haft något nytt att berätta, men nu blir det desto mer.
Imorgon släpps min barnbok A som i Alien, utgiven på Idus förlag. Nils Melander har illustrerat bilderna. Följ länken om ni vill se mer av hans coola illustrationer. Han väver in extremt mycket budskap i sina illustrationer och det var jätteroligt att göra en bok med honom. Jag måste genast skriva en till barnbok, för att få jobba med honom igen.
Det har varit väldigt intressant att skriva en bok för barn. Jag blev ordsmart på kuppen, lärde mig att aktivt välja ord och meningsbyggnader anpassade för åldersgruppen 9-12 år. Jag vill inte påstå att jag blev expert på det, men Matilda Olsson på Idus förlag hjälpte mig enormt mycket. Boken går att beställa på Adlibris.
Och i slutet av månaden, den 28:e maj, är det premiär för Hallelujabröderna som ljudbok:
När uppläsaren John Pekkari hade läst klart Hallelujabröderna fick jag ett trevligt meddelande från honom. Han tyckte mycket om romanen. Han sa flera fina saker till mig men just det här: ”älskade att alla karaktärer gjorde allt så innerligt, det är då humorn blir sådär underbar. Ibland fawlty towers-känsla i krockarna i tempo.” Jag blev alldeles varm i själen, kanske ska jag inte kasta in handduken vad gäller mitt skrivande än.
Apropå att kasta in handduken. Jag tappade lusten att skriva för ett tag och det är ändå inte konstigt med tanke på att det har känts som att jag har levt i en torktumlare. Äldsta sonen drog till huvudstaden, dottern drog iväg på utbildning till fastlandet (oh yes, det är så vi gotlänningar benämner resten av Sverige). Min mammas cancer blev till det värre. För två månader gav hon upp andan och dog väldigt hastigt på sjukhus utan några av sina anhöriga bredvid sig. Jag kan ibland bli sittande och stirra rakt framför mig. När jag minst anar det kommer värken över bröstet och jag saknar henne fruktansvärt mycket. Jag saknar att höra hennes röst och hennes nattsvarta humor. Så det är inte så konstigt att jag tappat lusten att skriva, när hela familjen har sprättat iväg åt alla håll. Jag känner mig flocklös och hudlös, med alldeles för mycket känslor i omlopp.
Men så, för någon vecka sedan, började jag skriva på riktigt igen. Ni vet, när man har ett mål med sitt skrivande. Och plötsligt kom min gamla humor tillbaka. Orden flyger iväg från tangentbordet mot skärmen och det känns fullständigt rätt det jag skriver. Jag sitter och garvar åt det jag skriver och undrar var det kom ifrån. Jag tror bokstavligen att det finns någon form av magi inblandad i skrivande, att jag har en musa någonstans där uppe som dirigerar ordtrafiken. Jag tänker inte berätta vad jag skriver, för att inte jinxa det. Relationen med musan är väldigt känslig. Hen kan ju faktiskt vara musa åt någon annan samtidigt, men att den skribenten har krympt ihop till ett russin. Det händer faktiskt. Så har jag känt mig. Om man inte underhåller sin musa så sticker hen iväg med första bästa ordslav.
Så jag skriver, och det händer saker i utgivningsbranschen. Tack och lov!
Lämna ett svar