Tunnare än thinner

Jag och gubben har ägnat förmiddagen åt att måla friggebodens dörr och fönster.

Vi var alldeles för lata för att åka till affären och köpa grundfärg, så i stället tunnade vi ut lite av täckfärgen. Så gjorde man ju förr i tiden, när varken kreditkort eller söndagsöppna butiker existerade.

Intrigen till min nuvarande roman börjar däremot bli väldigt tunn.

Det började bra, men just nu känns vissa kapitel så lösa i fogarna att minsta hostning riskerar att få dem att falla ihop till en liten rishög.

Min föresats att skriva klart råmanuset före juni månads slut står fortfarande fast, men romanen är så rå att till och med jag skäms över det jag har åstadkommit med tangentbordet.

Inget mindre än pistolhot kommer att få mig att visa det här manuset för någon.

Det kommer att krävas flera omskrivningar innan en lektör får lägga ögonen på det.

Och karaktärsjävlarna börjar också falla ihop.

Jag trodde att två av huvudpersonens väninnor var riktigt trevliga människor.

Det är de inte.

Och huvudpersonen har dessutom blivit kär i fel person.

Herregud.

Det kommer att krävas åtskilliga sidor för att reda ut det kaos som huvudpersonen och hennes vänner har ställt till med.

Jag börjar förstå hur Gud kände sig.

Just nu skriver jag alltså ett rårårå-manus.

När det är klart ska jag försöka lista ut vad som faktiskt går att rädda. Först därefter börjar det riktigt roliga arbetet.

Då ska jag kontrollera att planteringar och tillbakasyftningar fungerar, att karaktärerna är konsekventa och att de låter som sig själva genom hela berättelsen.

Sedan är det lektörens tur.

Lektören kommer att vända på steken, skära bort sådant som inte fungerar och kräva att annat läggs till.

När allt är klart brukar nästan inga av de ursprungliga orden finnas kvar.

Förutom mitt namn på omslaget.

Att skriva på det här sättet är tålamodsprövande, men också oerhört roligt.

Jag har lärt mig att uppskatta vägen till en färdig roman nästan lika mycket som den färdiga romanen.

Jag blir fortfarande lika chockad varje gång jag håller en tryckt bok i handen.

Va?

Är jag klar nu?

Lite uppdatering kring böckerna:

Barnboken A som i Alien knatar på. Jag har ännu inte hört hur det går för den, men jag har startat en liten miniläsrörelse bland mina vänner vars barn antingen läser själva eller får högläsning av sina föräldrar ur just A som i Alien.

Kul att kunna stå till tjänst.

Hallelujabröderna, som kom ut som ljudbok i fredags, alltså för två dagar sedan, har dessutom lyckats ta sig in på Storytels lista över heta titlar.

Det är inte klokt.

Att någon av mina böcker över huvud taget lyckas hamna på en lista känns fortfarande en smula overkligt.

Som ni hör är självförtroendet ungefär som vanligt.

Nu har jag en roman, en handling och en huvudperson att rädda.

(Jag ska bara kika in på Storytel en miljon gånger innan jag går och lägger mig.)